Regissören och manusförfattaren David Ayer gillar att göra filmer om tuffa män. När jag för två år sedan recenserade hans förra film ”End of Watch” skrev jag att det är ”en lång actionfylld klapp på polisens axel, som kommer att få många tonårspojkar att drömma om att bli en häftig snut.” Om jag byter ut polisen mot den amerikanska militären och snut mot soldat kan jag använda samma mening om Fury.
Brad Pitts ärrade militärhjälte kallas – utan ironi – för Wardaddy. Det säger en del om filmen. Han leder en amerikansk stridsvagn – med ordet Fury sprayat på kanonen – som slåss långt inne på tysk mark under andra världskrigets sista dagar. Stridsvagnens besättning har varit tillsammans länge – Wardaddy förklarar hur han har dödat nazister i Afrika, i Frankrike och nu alltså i Tyskland. Gruppen har dock precis förlorat en av sin skyttar och Norman (Logan Lerman), en utbildad maskinskrivare som nyss blivit skickad till fronten, blir beordrad att ta platsen bakom geväret. Här tvingas han släppa sina präktiga ideal och ansluta sig till machobröderna i pansarvagnen som tycker det känns skönt att peppra nazister.
Att den här typen av rå jargong, tuff manlighet och likgiltighet inför motståndarna har en grogrund inom militären är inte förvånande (något som blir tydligt i den fantastiska dokumentären ”Armadillos” skildring av danska soldater i Afghanistan), men i stället för att försöka kontextualisera eller neutralt skildra de här tendenserna, ägnar David Ayer en stor del av tiden till att romantisera dem. Visserligen får vi ta del av Normans personliga trauman när han inser vilken mardröm kriget är, men det är en övergående fas. Snart accepterar han sin roll och sina kamrater i stridsvagnen, och då verkar han trivas ganska bra.
Det som Fury lyckas med är att visa det brutala våldet. Det är många scener som får en att vilja titta bort, och det är uppenbart att David Ayer har inspirerats av Steven Spielbergs klassiker Saving Private Ryan. Även Steven Spielberg glorifierade den amerikanska militären, men David Ayer gör det betydligt mer – och i vissa fall blir det direkt osmakligt.
Fury kanske inte visar soldaterna från sin bästa sida när de våldtar civila kvinnor i stridsvagnen, men i filmen närmast ursäktas det som ett pojkstrejk som råkar ske i kriget mot ondskan med stort O. Vad är en våldtäkt när den stora kampen är mot tyskarna som marscherar till ett mörkt orkestralt soundtrack som snarast för tankarna till Sagan om Ringens Mordor? Inte så mycket verkar David Ayer tycka.