Huvudrollen innehas än en gång av Stig-Anders Svensson, birollerna av Linda, Sally och Mona. Berättelsen om den hobbitliknande smålänningen som fortsatt med ett uråldrigt sätt att bruka sin jord och skog fortsätter. I första dokumentären, ”Hästmannen”; som kom 2006 hade just hans skog förstörts av Gudrun & Per, han själv lagts in på sjukhus och djuren tagits om hand. Inte så kul med andra ord. . .
Filmen hade två följder: dels att många människor berördes av hans öde och skyndade till hans hjälp, dels att myndigheterna kom att nitiskt kolla upp honom. Det sistnämnda kom att till slut knäcka honom och göra slut på hans tillvaro som han känt den. Hans älskade hästar skingrades och han själv i stort sett också.
Fortsättningen skildras även denna gång av dokumentärfilmaren Peter Gerdehag, som med en faiblesse för det ursprungliga även gjort dokumentären ”Kokvinnorna”. Han berättar med sagolikt sköna bilder av den svenska naturen och bara de vackra ardennerhästarna är värda titten. Stig-Anders Svensson är charmig och söt, som en John Bauertomte ungefär, och med den där riktiga Rump-Nissedialekten. Det är bara att falla.
Det är som att stiga in i en värld från en annan tid när man ser Stig-Anders som lever livet enligt nedärvda traditioner på familjegården i Råskog i djupaste Småland. Däremot är det svårt att riktigt få grepp om hur det egentligen står till med djurskötseln. Att Hästmannen verkligen älskar sina djurvänner och vill dem allt väl står över alla tvivel. Hans möte med Mona efter lång tids frånvaro är tårdrypande. Får det inte finnas undantagsmänniskor alls? Men är det bara ogint maktmissbruk som får myndigheterna att reagera eller finns det saker som inte kommer fram. Detta gnager en del under tiden jag ser filmen.
Peter Gerdehag visar upp en respekt och värdighet runt mannen han porträtterar, det blir tacknämligt sällan något ”knäppgökeri” av det hela. Samtidigt kommer man honom inte riktigt nära. Det gjorde man inte i förra filmen heller, Stig-Anders Svensson blir något av en gåta trots att jag sett honom i två långfilmer. Varför lever han som han gör? Man måste själv forska vidare på olika sajter, inte minst på den officiella www.hastmannen.com och det känns som en överloppsgärning man borde ha besparats.
Det är en tragisk historia som berättas. Det är lätt att gripas av den och bli precis så indignerad som det är tänkt. Samtidigt blir den också en allegori över tidens gång och det är befriande på något sätt att se en människa som inte måste backas upp av alla påfund vi andra styrs av.