Det är härligt att se film som får ta sin tid, regissörer som vågar berätta utan färdiga svar, som ger upphov till tankar och ”tvingar” åskådaren att vara alert genom de två timmar det tar, samtidigt som underhållningsvärdet också är högt. Sådan är Olivier Assayas (31 filmer, bland andra bland”Irma Vep”, ”Mellan två höstar” och ”Paris je’taime”) nya ”Moln över Sils Maria”. Här förenas han igen med Juliette Binoche som han samarbetade med i utmärkta ”Sommarminnen” för sju år sedan.
Hon spelar Maria Enders, en hyllad, medelålders skådespelare vars karriär startade med ett stort genombrott då hon som riktigt ung spelade i filmen ”Majolaormen”. Hennes roll var Sigrid, en ung, kaxig kvinna som driver sin äldre chef Helena till självmord. Nu vill en ung regissör spela in filmen på nytt med Enders i den äldre rollen. Sigrid ska spelas av det nya stjärnskottet Jo-Ann (Chloë Grace Moretz). Enders är redan i åldersskris, förstärkt av en uppslitande skilsmässa.
Tillsammans med sin assistent Valentine (Kristen Stewart) åker hon till ett hus i schweiziska alperna för att repetera. Det är i mycket samspelet mellan dessa två som filmen bygger på. De har en ständig dialog om kultursyn och livshållning med många smarta och intressanta vinklar, inte minst populärkultur kontra ”finkultur, här nämns ”X-Men” och ”Måsen” i samma mening. Just dialogen är också det som främst imponera med hela filmen, Assayas har verkligen en mycket god hand med den.
Med det vidunderligt vackra alplandskapet som fond - Majolaormen är en molnformation som dyker upp då och då där - vänder de ut och in på varandra, hela tiden med ett slags maktbalans. Enders kan ju inte förlora ansiktet hur mycket som helst, även när hon har fel. Binoche är som alltid mycket bra och firar triumfer i sin tolkning av den neurotiska och krisande Enders. Men mest blir jag glatt överraskad av Kristen Stewart. Hon har ju gjort roller utanför ”Twilight-serien” tidigare, men här visar hon verkligen vad hon kan. Chloë Grace Moretz får denna gång väl mycket av schablon att bita i men hon gör det bra, en intressant kontrast mellan en nutidens unga stjärna och en äldre.
Assayas har gjort en film med många bottnar, det är hela tiden fascinerande att hänga med i alla nyanser och vändningar. Här finns hur mycket som helst att diskutera och att beröras av. Det skadar inte heller att vara intresserad av filmhistoria, här finns om man så vill referenser till verk som ”Persona” och ”All about Eve”.