12 år är en lång tid, särskilt när den perioden sträcker sig från det att man är sex år gammal till dess att man blir 18. Det är också en väldigt lång tid att hålla på med en film. Men resultatet kan bli fantastiskt.

Regissören Richard Linklater följer i Boyhood killen Mason (Ellar Coltrane), just från det att han är sex år fram till att han börjar universitetet när han är 18. Richard Linklater har aldrig varit en regissör som tar genvägar när det gäller tid. I Before-triologin utspelar sig varje film under en dag fast med cirka 10 år emellan – därför gick det 18 år mellan första och sista filmen – och i exempelvis Dazed and Confused håller han sig till en enda kväll. Så när han skulle göra en film som skildrar hur en pojke växer upp var det inget alternativ att använda flera olika skådespelare eller att utnyttja smink för att få skådespelarna att åldras. I stället involverade han Ellar Coltrane i ett maratonprojekt som tog tolv år att filma.

I Boyhood får vi se hur Mason växer upp med sin mamma (Patricia Arquette) och sin syster Samantha (Lorelei Linklater). Deras pappa (Ethan Hawke) kommer och går i sina barns liv, och de tvingas även bo med ett par av mammans mindre väl valda, alkoholiserade pojkvänner. Vi får se Mason med sina första flickvänner och hur han börjar brottas med pubertet och identitetssökande, och det stundtals smärtsamma frigörandet från föräldrarna som varje människa måste genomgå.

Artikelbild

| Patricia Arquette spelar mamman i "Boyhood". Hennes liv, och barnens, skildras på ett oerhört finstämt och imponerande vis i nästan tre timmar långa "Boyhood".

På sätt och vis går Boyhood emot våra inlärda vanor om hur vi ska se på film. Här finns inget traditionellt narrativ och filmen saknar ett tydligt mål, i stället är det tiden som pekar ut riktningen. När vi ser vissa scener byggas upp förväntar vi oss stora dramatiska händelser, men snart inser vi att tiden bara fortsätter, utan att så mycket har förändrats.

Richard Linklater filmade filmen några dagar varje år. Det fanns inget helt färdigskrivet manus från början, och det märks emellanåt. Boyhood bygger till stor del på igenkänning – i att vara en pojke, en syster, en mamma eller en farbror – och hur relationerna oundvikligen förändras med tiden. För det mesta fungerar det utmärkt. Skådespeleriet är ofta fantastiskt, och det är fascinerande hur en speciell datormodell eller en viss låt genast avslöjar vilket år det är. Det finns dock vissa scener och vissa år då det inte riktigt håller. Då skådespeleriet inte sitter eller det är något i dialogen som blir tillgjort. Men det kanske inte är så konstigt, när man filmar i 12 år får man nog acceptera en formsvacka här och där.