Den iranske filmaren Jafar Panahi fortsätter oförtrutet med att göra film trots de svårigheter en regim som den i Iran utgör. När han blivit befriad från sin husarrest får han dock fortsatt yrkesförbud som filmare. I stället får han ta ett jobb som taxichaufför. Men det kliar i fingrarna på att fortsätta och svaret blir att sätta upp en kamera på instrumentbrädan och filma i bilen, och ut genom rutorna.
Hans nya film ”Taxi Teheran” är gjord på det viset. Men inte utan ytterligare problem. De passagerare som talat fritt i det ”slutna rummet” insåg att de kunde ha repressalier att vänta om deras åsikter och uttalanden kom regimen tillhanda. Så Panahi lät andra ”spela” utifrån de förutsättningar som de riktiga inspelningarna hade. Det har alltså blivit en dramadokumentär av det hela, där Panahi sitter bakom ratten och diskuterar det mesta med sina passagerare.
Samtalen handlar om allt från vardagsbekymmer till direkta politiska uttalanden. Ett par kvinnor dyker upp med en guldfiskskål som med närmast vidskeplighet måste tömmas i en källa en viss tid, något som kan vara nog så svårt att hinna i den täta trafiken. Mycket handlar det också om film, inte minst när Panahis tonåriga systerdotter åker med och förvånansvärt moget diskuterar konsten villkor, främst inom filmmediet. Filmen bjuder på en mild humor och några dråpliga situationer, ibland med rejält drama som när en förolyckad man avlider i taxin.
Det är ett intressant grepp Panahi har tagit med filmen som fick en Guldbjörn på Berlins Filmfestival. Det gäller både innehållet och formen. Taxin har ju en särställning i filmkonsten, ta bara ”Taxidriver” och uttrycket ”follow that car”. Kanske en aning för jämntjock för att intresset ska var på topp rätt igenom dock.