Den lilla människan som mals ned i byråkratins kvarnar är ju alltid ett tacksamt tema. Ken Loach har alltid ställt sig på de maktlösas sida och hans nya är förstås inget undantag. Här kommer man dessutom osökt att direkt tänka på romaner som Franz Kafkas ”Processen" och Joseph Hellers ”Moment 22”.

Det börjar redan under förtexterna där man hör en dialog mellan en robotlik tjänsteman (som är kvinna) och en man som vill få sjukpenning för sitt dåliga hjärta. Hur han än försöker nå fram till kärnpunkten måste de tillsammans tröska sig fram genom paragrafdjungeln. Till slut ger han upp.

Det är Daniel Blake, änkling runt 60. Hans läkare har förbjudit honom att fortsätta arbeta för sitt dåliga hjärta. Av arbetsförmedlingen anses han dock arbetsför och måste gå den vanliga vägen: jobbsökarkurser, söka obefintliga jobb och allmänt förnedras. Han hamnar mittemellan allt och får inget bidrag alls. Situationen blir alltmer desperat.

Under ett besök på socialen träffar han den unga ensamstående mamman Katie, med sina två barn. Hon har tvingats att flytta från London till Newcastle för att få en bostad. Något jobb finns inte och hon är långt från familj och släkt. Även hon har en alltmer desperat situation och tillsammans försöker de hjälpa varandra.

Det är inte på något vis ett romantiskt drama. Men Daniel Blake kommer in som en slags morfar. Hans liv får en mening på nytt. ..

Ken Loach har hårdragit situationerna en del (hoppas jag åtminstone). De flesta tjänstemän framställs i stort sett som stenhårda och orubbliga byråkrater som bara går efter paragrafernas minsta beståndsdelar. Det pendlar mellan nästan sketchliknande scener och det djupt tragiska. Daniel Blake framställer sig själv som ”dyslektisk” på datorer och det alltmer digitaliserade samhället ställer honom obönhörligt åt sidan.

Helt hopplöst är det inte. Loach skildrar värmen i vänskapen, och det finns andra i liknande situationer som hjälper till. Någon låter oväntat det goda få övertaget någon gång. Hoppet finns också när Blake vägrar ge upp sin dignitet och värdighet som människa och slår tillbaka. Men eländigt är det på många sätt. Jag kan tänka mig att det finns mycket att känna igen sig för den utsatta och att lära för andra som slipper det.

Dave Johns är mycket bra som Daniel Blake. Han gör honom direkt till en människa att tycka om och respektera, helt utan sentimentalitet. Det gäller även Hayley Squires som Katie.

Ken Loach håller stilen.