Ett tåg dundrar förbi. I hällande regn skymtar en man som försöker både skyla sig för ovädret och gömma sig. Det är Lu Yanshi, fängslad sedan mer än tio år som ”klassfiende” under den kinesiska så kallade kulturrevolutionen. Nu har han lyckats rymma.
Ett snabbt klipp över till ett gäng tonåriga flickor som övar på paradnumret ”Det röda kvinnokompaniet”. Bland dem finns Dan Dan, Yanshis dotter, som han knappt träffat under hennes uppväxt. Nu är Lu Yanshi på väg att försöka träffa sin älskade hustru. Efter hårda påtryckningar av säkerhetspolisen förråder dottern sin far och han blir återigen fängslad.
Bilder från ett Kina under starkt förtryck och förvandling, gjort av en av världens bästa regissörer Zhang Yimou. Och med hjälp av några av världens bästa skådespelare, Gong Li och Chen Daoming.
Det skulle ha kunnat bli en mörk ”vardagsrealistisk” berättelse om omänskligt elände, en upprörande skildring av förnedring och våld under en totalitär regim. Nu blir det något mycket mer. Inte minst har Yimou visat sitt exceptionellt visuella handlag i många filmer, som ”Den röda lyktan”, ”Berättelsen om Qui Ju”, ”Hero”, ”Flying daggers” och ”Den gyllene blommans förbannelse”. Han har ett lika tydligt fokus på det lilla formatet som det storslagna i filmatiseringen av Geling Yans roman.
Även här i det mindre upplägget är det genomtänkt i minsta detalj och hela filmen är mycket vackert bildsatt. Det är en fröjd för ögat genomgående med ett djupt imponerande foto. Chefsfotografen Zhao Xiaoding ska även han ha sin beskärda del av berömmet.
Det är tur att filmen är så vackert gjord. Den är nämligen ohöljt tragisk. När Lu Yanshi äntligen i den politiska vindkantringen släpps efter många år har hans fru Feng Wanyu fått en ”psykogen amnesi” efter alla umbäranden och hon känner inte igen honom. Han försöker hitta mängder av olika metoder för att få hennes minne att fungera, men det är oerhört svårt förutom under vissa korta stunder.
Det blir en annorlunda kärleksfilm, som i känslan är besläktad med Michael Hanekes fantastiska ”Amour”, med Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva. Man tvivlar aldrig på den starka kärlek de inblandade har för varandra men hur ska de få utlopp för den? Gong Li och Chen Daoming är helt enkelt bara så fenomenala i sin gestaltning att jag kommer att bära med mig dem länge.
”Hemkomsten” skildrar också Kina, fastän mer i vattendroppen än i havet. Det är ju heller inte så konstigt att den kunnat göras nu, kritiken ligger ju på den gamla regimen, på sin tid så hyllad även av den svenska vänstern.