Om man går på en film som handlar om ett gigantiskt monster så är det förstås inte läge att gnälla över att vissa saker inte känns realistiska. Det ligger på något vis inbakat i själva upplägget. Så jag sparar in den uppräkningen så finns det lite att upptäcka själva.
Då är det mer intressant med några av andra saker. Eftersom den senaste filmen om Godzilla är amerikansk så borde det skorra lite i den ofta självgoda nationalsjälen där. Monstret uppstår ju ur atomsprängningar och det enda land som hittills släppt en vätebomb i krigiskt syfte är ju USA. Lite extra skorr dessutom då monstret ju är japanskt. Fortfarande lider landet av de skador som tillfogades städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti 1945. Det är inte heller länge sedan som landets kärnkraft drabbades av ett förödande haveri.
Allt detta finns någonstans i bakgrunden hela tiden, både invävt i berättelsen och i bakhuvudet, men alltför vagt. Godzilla har dessutom mognat på de 60 år som monstret huserat på biodukarna. Nu är det mycket man kan skriva om filmen som blir till spoilers så jag hoppar över även det. De som ser filmen kommer att förstå själva.
Historien denna gång tar avstamp 1999 då ett par gigantiska "ägg" upptäcks i en urangruva. En tid senare händer något i ett japanskt kärnkraftverk. Det hela mörkläggs av myndigheterna och vi flyttas 15 år framåt i tiden där ett ägg verkar färdigt att kläckas.
Det största som hänt sedan Godzilla först såg dagens ljus är att det med dagens teknik går att visa monster i närbild, även om man väntar en halvtimme innan det sker. Filmen är en orgie i gigantisk förstörelse och snyggt gjord i all sin animering. Däremot tycks könsrollerna cementerade. I fokus har vi den unge hjälten, man förstås, som räddar världen medan kvinnorna stannar hemma och tar hand om barnen eller är allmänt hysteriska när det hettar till. Ungefär som i ”World War Z”.
Att säga att det är spännande är att ta i, utgången brukar vara ganska given. Men det finns några överraskningar på vägen som håller intresset uppe, vad ska inte avslöjas här, det är ofta storslagen action, även om den upprepas intill tråkighet. Aaron Taylor-Johnson och Elisabeth Olsen är söta men lite konturlösa. Namn som Juliette Binoche, Ken Watanabe och Bryan Cranston slösas bort helt. Det gör man också med Godzilla till viss del, monstrets förvandling är inte enbart en fördel. Även om filmen är ett snäpp upp från Roland Emmerichs försök 1998 är det inte helt lyckat här heller.