Året är 1945. Platsen Polen. Andra världskriget är över sedan en tid men landet ockuperas till större delen av Sovjet. Hit kommer den unga läkaren Mathilde som arbetar för franska Röda korset och hjälper franska fångar som suttit i tyska fångläger. En dag får hon en fråga från en nunna i ett närbeläget kloster om att komma och hjälpa. Flera av hennes medsystrar är våldtagna av sovjetsoldaterna och nu gravida.. .
Historien som regissören Anne Fontaine berättar bygger på verkliga händelser. Självklart måste det tragiskt ha funnits oändligt många liknande fall. Självklart leder parallellerna direkt till nutiden där våldtäkter blivit en stipulerad del av krigföringen på många håll.
Det går förstås inte att säga att det är värre för den eller andra att råka ut för kraftigt våld. Däremot får det extra konsekvenser för den som avlagt kyskhetslöfte och lovat sin ”rena” kropp som Guds brud. Nunnorna här är naturligtvis nära en total kollaps, fyllda av skam och prövade i tron. Några vägrar ta emot hjälp och hänvisar till Försynen.
Abbedissan verkar se det som prövning som ska genomlidas med så få skadeverkningar på klostrets rykte som möjligt, vilket ytterligare förvärrar situationen. Man kan till exempel inte ta emot polsk hjälp med hänsyn till skammen. Självmord är dessutom en stor synd i sig så vilka utvägar ska de förtvivlade ta? Hur behåller man sin tro under dessa omständigheter?
Mathilde är en mycket modig människa, men får även vara en mångfacetterad karaktär, hon erkänner sin rädsla och tvekar ibland. Hon är socialist och ateist, men får liksom nunnorna ompröva en hel del i livet. Hon har ett stort hjärta och kastar sig ibland lite naivt in i olika situationer. Lou de Laâge spelar henne suveränt och man följer henne andlöst på hennes väg att göra så gott hon kan.
Agata Buzek – som också var med i utmärkta ”Ida”, en annan film om en nunna – som abbedissan är också en skådespelartriumf. Överhuvudtaget har Fontaine fått tag i en stark ensemble där alla roller känns trovärdiga. Ovanligt med en film där alla de ledande rollerna är kvinnliga, bara i stort sett läkarkollegan Samuel, Vincent Macaigne, förutom ett knippe hämningslösa soldater. Nu är de sovjetiska men representerar alla de som begår övergrepp i krigssituationer.
Det är en stark, gripande och tragisk berättelse som utspelas i ”Agnus Dei”. Namnet syftar på liturgins offerlamm och nunnorna här blir verkligen just det. För att inte tala om barnen. Även här måste man ju hitta en ”lösning”. Eller flera som det visar sig.