"Dolda tillgångar" är ett sant men förutsägbart och prishungrigt drama om tre svarta kvinnor som mot alla odds spelade en viktig roll under 60-talets rymdkapplöpning mot Ryssland.

Så var det dags igen för årets obligatoriska Oscarskandidat i kategorin "mattegeni löser jättesvårt matteproblem _ baserat på en sann historia". Den här gången är det berättelsen om de tre svarta matematikerna Kathrine G Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson (spelade av stjärntrion Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) som 1961 slogs mot rasism och sexism för att kunna excellera inom Nasa och stärka Amerikas position i rymdkapplöpningen med Ryssland.

Vi möter de tre kollegorna vid sidan av vägen när deras bil har fått motorstopp. En trög polis letar efter en ursäkt att förstöra deras dag men blir imponerad när trion säger att de jobbar med astronauter. Men egentligen har Katherine, Dorothy och Mary svårt att avancera inom Nasa eftersom segregeringslagarna präglar arbetsplatsen lika mycket som resten av samhället.

Artikelbild

| Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe överkommer 60-talets rasism för att hjälpa Nasa vinna rymdkapplöpningen mot Ryssland.

Regissören Theodore Melfi illustrerar rasismen bäst när han visar hur tystnadskulturen samspelar med byråkratin. Som när Katherine konstant tvingas springa 800 meter till en annan byggnad för att gå på toaletten för svarta. Trots att alla tre överpresterar i jämförelse med sina vita medarbetare möts de hela tiden av nya regler och restriktioner. "Det är som att de flyttar mållinjen varje gång vi får en chans att komma framåt", sammanfattar Mary.

Men envishet fungerar, och när Ryssland skickar upp den första människan i rymden blir vännernas kompetens oumbärlig. Särskilt för NASA-högdjuret Al Harrison, spelad av en konstant tuggummismackande och gormande Kevin Costner, som långsamt inser att Katherine är ett geni och blir vad som i dag skulle kallas "woke" _ medveten om den internaliserade rasismen.

Utöver en pliktskyldigt behandlad kärlekshistoria är "Dolda tillgångar" en hantverksmässigt stabil må-bra-film utan större överraskningar. Skräddarsydd för prissäsongen, där rättvisan förstås segrar över trångsyntheten. Och förenklat nog även där studieflit vinner över revolutionära idéer. Ibland framstår det som om alla dörrar som rasismen låst kan öppnas genom en extra examen. (TT)