Det är ju alltid en njutning i sig att se bra skådespeleri. Och det bjuder Christian Vincents nya film på många exempel av. Så har han också suveräna Fabrice Luchini i huvudrollen fint sekunderad av Danmarks stora namn Sidse Babett Knudsen. Då kan man ta att det inte är något mästerverk i övrigt, fastän förstås bra ändå.
Luchini spelar domare Michel Racine, en rättvisans tjänare känd för sin hårdhet. Han kallas för ”tvåsiffran” för sin vana att ge minst 10-åriga straff. Här möter vi honom på väg att få en riktig ”mancold” – typisk manlig förkylning – och han är lite ynklig. Han framstår snabbt som en rigid och ganska ensam människa utanför jobbet. Namnet ”Hermelinen” syftar på hans pälsbrämade ämbetsdräkt.
Denna dag ska han ta sig an ett nytt fall. Ett spädbarn har hittats dött och nu ska skuldfrågan utredas. Mord eller olycka? Mamman eller pappan? Mycket av filmen handlar om procedurer och turer i fallet. De som spelar jury verkar vara just det, det finns ett tydligt drag av realism och amatörer här, och det vinner filmen på.
Franska rättegångar ser inte ut som svenska eller för den delen amerikanska eller brittiska. Här är det i mycket domaren som leder det hela, utfrågningarna och proceduren. Det är inte så mycket som liknar de eleganta rättegångsfilmer vi kan vara vana vid från amerikansk film, utan det är snarare den grå verkligheten, med de sorgliga fall som den bjuder på. Hela den här rättegången är tragisk, de inblandade sorgliga personer, djupt präglade av det skedda.
Lite får han med typ ”Tolv edsvurna män” då juryn diskuterar det hela. Här finns många olika typer och hållningar och ibland misstänker jag att regissören helt enkelt filmat dem när de får prata fritt om det aktuella fallet.
Utgången känns ganska given. Då återser han Ditte som kommer in på jurytjänst. Sex år tidigare träffades de nämligen när Michel låg på sjukhuset och Ditte var hans narkosläkare. Det märks direkt att domaren blir berörd, och han försöker också lite klumpigt få upp en kontakt. Ganska snabbt märks att han är kraftigt förälskad, mer osäkert om det finns gensvar. Stundtals känns det lite väl mycket av schablonen äldre man träffar yngre kvinna och repar nytt mod.
Men, även schabloner har sina poänger, och hur mycket i livet är inte sådana? Det är lätt att tycka lite synd om domaren, fastän än mer de han dömer. Det finns en inbyggd kritik mot det emellanåt enväldiga rättssystemet i filmen, även om det inte blir bärande.
Lite vinglande är det vad filmen egentligen vill. Främst är det en studie i fingertoppskänsligt skådespeleri.