Belgiska filmer är sällsynta på de svenska biograferna. Och det tycks främst vara bröderna Jean-Pierre & Luc Dardenne som står för den repertoaren. ”Två dagar, en natt” är deras sjuttonde långfilm, inräknat titlar som ”Sonen”, ”Pojken med cykeln”, ”Barnet” och ”Rosetta”, alla med teman av utsatthet och vardagsdramatik, gjorda med stort patos och varmt inkännande.

”Två dagar, en natt” är inget undantag och är Belgiens Oscarsbidrag. Trots titeln som låter som en romantisk komedi handlar det om en människa under stark press. Sandra har just kommit tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning för depression. Då ställer chefen ett ultimatum till de anställda: att få den vanliga bonusen eller att behålla henne i laget. Efter en omröstning på fredagen blir beslutet att hon får gå. Chefen veknar dock en aning och går med på att göra om den på måndag då det varit en del oklarheter. Sandra har alltså två dagar och en natt på sig att påverka de röstande. ..

Alltså ett klassiskt upplägg med en individ mot en grupp där alla har sina skäl för att rösta som de gör. Lite svårt att direkt översätt til svenska förhållanden där det borde vara svårt – än så länge i alla fall – att låta de anställda á la Robinson rösta ut något förat få en bonus själva. Men det är en bra bild både på det individuella planet som i filmen liksom om man drar upp det till ett globalt perspektiv: vad är vi beredda att avstå ifrån för att alla ska få det bättre?!

Artikelbild

| Marion Cotillard är strålande bra i rollen som Sandra, som riskerar sitt jobb när ledningen utlovar en bonus till de övriga anställda.

Allt är inte nattsvart för Sandra ändå. Visserligen går hon ned i modlöshet till att börja med men med en stöttande make och en riktig vän i Juliette börjar hon så sakteliga ta tag i problemet. Här liknar berättelsen till en del Anna Odells film ”Återträffen”. Det är nästan lika djupt pinsamt att bevittna Sandras hembesök till ”arbetskamraterna” som det är där. Alla har sina egna bevekelsegrunder för sitt handlande, vissa ändrar sig, andra blir aggressiva när de ifrågasätts. Det är riktigt jobbigt att ta del av!

Marion Cotillard (”La vie en Rose”, ”Inception” och ”Dark Knight rises”) är helt suverän som Sandar och är i bild nästan hela filmen. Hennes ångest och sköra kampvilja är så påtagliga att det känns långt in i biostolen. Historien kan teoretiskt kännas som en pekpinnesaga om att stå upp för sitt och att inte ge sig. Men den är något mycket mera och blir faktiskt i slutänden något att må bra av trots allt elände.