Två män sitter i en båt och fiskar. En av dem hoppar i vattnet. Sedan följer en mängd tillbakablickar som ska förklara vad som lett fram till detta, plus en epilog som ställer allt på huvudet.
Jodå, det skulle ha kunnat vara en skröna av saligt hädangångne Lars Molin. Regissören och manusförfattaren John Olsson har något av dennes vilja att göra tragikomiska berättelser, men kanske inte helt dennes förmåga att slutföra dem.
Här handlar det om tillkortakommanden och svikna drömmar. Platsen är Viskan i Norrland. John Olsson förälskade sig dock i det hus som finns på den här orten och det spelar en stor roll i filmen. Här bor Bjarne och Malin med sina barn på ena sidan älven och driver sin knackiga rörelse med en flyttfirma som de fått ta över. På andra sidan älven bor Malins pappa Halvar, som envisast med att behålla halva firman och ständigt lägger sig i.
Det är förstås bäddat för konflikter och Bjarne gör allt för att visa att han kan stå på egna ben. Det går sådär. När det är dags för att utvidga firman går han hellre till någon annan än Halvar och konflikten eskalerar. Till saken hör också att Halvar (och därmed Malin) kommer från just andar sidan älven, den sida som domineras av ”frimicklarna”. Bjarne kommer från ”sossesidan”, alltså inget som förenklar det hela.
Här finns ett antal av Sveriges duktiga skådespelare; Rolf Lassgård spelar Bjarne, Lia Boysen tar sig an rollen som Malin, som skadas svårt i en bilolycka, Ingvar Hirdwall är eminent som Halvar.
John Olsson fångar platsen och tiden med all dess glåmighet och förlorat hopp. Det är avfolkning som gäller och för den tynande flyttfirman bär alla lass söderut. Det är låsta roller och gamla oförrätter odlas. Alkohol och otrohet får lösa den mest trängande ångesten- Även när Halvar och Bjarne symboliskt möts halvvägs på bron slår det gnistor. Kanske finns framtidshoppet en aning hos barnen.
Det vilar något bibliskt ödesmättat över hela berättelsen, något som kunde tagits tillvara än mer. Det är också svårt att göra den här typen av film, att blanda komik och tragedi. Riktigt ända fram når inte John Olsson, även om filmen har en hel del fina scener och drastiska situationer. Slutet är bra i sig även om jag inte tror att det i vår tid skulle komma att fungera på det sättet.
Nu blir det trots allt mer Colin Nutley än Lars Molin i en film som lever främst på sina skådespelare.