Det är ju en spännande ingång att skildrar två stora konstnärer som startar som barndomsvänner och slutar som antagonister. Borgarsonen Paul Cézanne och den Italienfödde arbetarklasspojken Émile Zola lierade sig redan under uppväxtåren i sydfranska Aix-en-Provence.
Med tiden skulle lyckan vända . Zola blev uppburen och rik medan Cézanne alltmer gick ned sig i misär. Danièle Thompsons film startar i det som på 1880-talet fick de två att bli osams. Emile Zola skrev konstnärsskildringen "L'oeuvre" (på svenska "Konstärslif") 1888 där hämtade så mycket från vännernas verkliga liv att den hetlevrade Cézanne fick nog.
Skildringen hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Barndomstiden känns som en pojkdröm. Dagarna fördrivs i solgassande fiske och bad. Inget verkar kunna komma emellan de två. De hjälps också åt att stötta varandra i karriären. Men medan Zola tycks gå tydligt uppåt svajar det för Cézanne. Ålderdomen blir tung.
Filmupplägget känns igen från konstnärskildringar som ”Zorn” och olika filmatiseringar av Skagenmålarna. Det är en bra tidsskildring som ofta framställs i vackra bilder. Berättelsen dimper ned i olika intressanta skeenden av de båda ”vännernas” liv och skapande. Inte så sällan finner regissören (kvinna dock) att det påkallas lite naken fägring. Flera motiv och scener känns igen från Cézannes måleri.
Man lär sig en hel del om konstnärerna och tiden, och det räcker långt. Men visst hade jag önskat mig en större dynamik och mer människa. Guillaume Canet och Guillaume Gallienne sätter sina figurer bra hur som helst.