Det har länge varit ett välkänt faktum att den lite godmodigt nedlåtande synen på Norge som en lillebror fått sig en ordentlig törn. I Ronnie Sandahls debutlångfilm ”Svenskjävel” får vi till och med ett datum och en plats för omsvängningen: Albertville 1992. Det var då och där i OS som Norge tog en skräll med guld och Sverige just ingen. Samtidigt hade landet en rejäl ekonomisk nedgång medan Norges oljeboom rullade för fullt.
Förvånansvärt har det inte gjorts mycket i filmväg som skildrar det svenska ”proletariatet” i Norge. Arbetslösa ungdomar åker dit och tar lågstatusjobb för att tjäna pengar och får leva under knepiga förhållanden. Alltså så som många migranter av olika slag får i ha det i Sverige, även om förstås de svenska ungdomarna har helt andra bevekelsegrunder och val. Självbilden får sig ändå en hälsosam törn.
Det föder förstås även i Norge en mängd fördomar, som en dam uttrycker det: ”det verkar som om svenskar har en helt annan serviceinriktning än norrmän”. Jo, underklassen tycker förstås alltid om sin ställning, eller va’.
Hit kommer 24-åriga Dino, på ”flykt” från sin familj – särskilt sin alkoholiserade pappa - arbetslöshet och inte minst sig själv. Hon drömmer om ett helt annat liv och söker lyckan i nouveau-riche Oslo. Väl där fastnar hon i ett ekorrhjul av tillfälliga jobb, ständig brist på pengar och ett ännu mer ständigt festande. När hon bryter armen får hon ofrivilligt en andningspaus och kan tänka över sitt liv. Med en arm mindre minskar förstås jobbmöjligheterna men hon får jobb som barnflicka hos en gräsänkling. Hon skippar drickandet och de två inleder ett förhållande. ..
Ronnie Sandahl fångar fint in det utsatta i situationen och skildrar det hela med vaksamt öga och varsam hand. Stundtals blir det som den bästa dokumentär samtidigt som berättelsen kryper in på skinnet på de inblandade. Detta förstärks av Ronnie Sandahls berättarteknik. Det är inte för långsamt men han vågar vila i bilderna och situationerna med gott resultat. Människorna tillåts vara mångfacetterade och inte alltid direkt insmickrande.
Inte ens huvudpersonen Dino är någon odelat sympatisk person, men hon får vår empati. Hon gestaltas inlevelsefullt av Bianca Kronlöf till en trovärdig rolltolkning. Henne kommer vi att se mer av om det går som jag förutspår. Även övriga roller görs bra, deras realistiska framtoning förstärks av att det inte är just några kända namn.
Ibland kommer jag att tänka på en film som ”Sova äta dö”, av Gabriela Pichler. Det är inte så ofta vi får se välgjorda filmberättelser med ett socialt patos, som dessutom tar det på en inkännande individnivå.