Jag måste erkänna att min kunskap om den franska författaren Violette Leduc var rudimentär innan jag så den här filmen. Intresset har dock väckts och jag ska snarast ta itu med att läsa ikapp.
Violette Leduc föddes med okänd far i början av förra seklet och fick slita mycket ont under uppväxten, inte minst då hennes mor visade henne liten eller ingen kärlek alls. Hennes författarskap kom också att handla mycket om just uppväxten, genombrottet kom med boken ”La Bâtarde”. Det var inte direkt någon spikrak väg till berömmelsen. Första världskriget satte stopp för hennes skolgång och även hennes fortsatta studier blev sporadiska. Det var först när hon kom i kontakt med kretsarna runt Maurice Sachs, Albert Camus och Jean Genet som hon kom igång. Särskilt mycket betydde vänskapen med Simone de Beauvoir, som blev hennes mentor.
Handlingen i Martin Provosts (som även gjorde fina ”Séraphine”) film följer i mycket de traditionella kulturbiografierna. Den lever mycket på Emmanuelle Devos i huvudrollen och ett oftast vackert foto samt fint fångade miljöer. Förutom Sandrine Kiberlain som de Beauvoir blir de andra stora författarnamnen dock mest staffage. Emmanuelle Devos är lysande som huvudpersonen i all hennes skröplighet och narcissism.
Som helhet är det ett gripande porträtt som görs, ett som både fångar människan och tiden. Leducs förhållande till mamman är i mycket filmens bärande tema, liksom hennes smått desperata längtan och kamp efter att bli älskad, på nästan vilka villkor som helst. Hon har svag självkänsla och nedvärderar sig ständigt. ”Violette” blir till ett starkt kvinnoöde, även om det kan bli lite av en eländesstapling här och var.