Det fanns en tid då Ennio (efter Morricone, såklart) var vhs-kung och hade Sveriges bästa videobutik. 2017 är han mest en kufig och bitter besserwisser. Ingenting har gått rätt i livet och vid det här laget är den där passionen för film mest en belastning. Men när en mycket mystisk vhs-samlare hör av sig och erbjuder en rejäl hacka för en av Ennios filmer ser tillvaron ut att ljusna. Tills det visar sig att filmen är borta. Och den där samlaren börjar hota Ennio till livet.

"Videomannen" bjussar på en drömsk, förvirrande stämning med "Suspiria"-inspirerade färgbelysta ansikten och ett fantastiskt syntbaserat nyskrivet soundtrack av Waveshaper och Robert Parker. För alla som någonsin burit hem en moviebox och en kasse italiensk b-skräck, så kallad giallo, och som kan förstå hätska debatter om vem som är bäst av den surrealistiske skräckmästaren Dario Argento och Lucio "the godfather of gore" Fulci är detta en mycket fin present.

Det känns alltid lite problematiskt med filmer som på förhand, självmant, stämplar sig som en kultfilm, som pr-materialet gör för "Videomannen". Det epitetet borde vara något som växer fram organiskt, trots eller kanske tack vare, ett första oförstående publik- och kritikermottagande. Grundläggande är också att filmen i fråga måste vara dålig, på ett sådant sätt att det ändå blir bra. På någon nivå.

Artikelbild

| Ennio (Stefan Sauk) och Simone (Lena Nilsson) är två ensamma själar som möts i "Videomannen". Pressbild.

"Videomannen" är en alldeles för välgjord film för att egentligen kvala in i den kategorin. Även om genren vid första anblick är smal är filmen mycket gedigen och absolut sevärd. Alltså helt på riktigt, bortanför "kultfilmshyllan".

För innanför det lustfyllda, referenstunga omslaget döljer sig något ännu bättre: ett bultande hjärta som slår för de trasiga huvudpersonerna Ennio och den alkoholiserade, arbetsplatsmobbade och Egypten-besatta 80-talsnostalgikern Simone, som möts på riktigt genom några bag-in-box-präglade videokvällar.

Stefan Sauk och Lena Nilsson är fantastiska och gör ofullkomliga men ändå älskvärda människor av sina besvärliga typer. Den oväntat gripande historien stöttas också av fullblodsproffs som Amanda Ooms, Sven Wollter, Martin Wallström och Morgan Alling.