I helgen är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. 70 år sedan min mamma, med sina 23 år och 25 kilo, befriades ur Bergen-Belsen. Ett år senare klev hon ner från Stockholmståget för att börja sitt liv här i Uppsala.

Och i helgen är det åter dags för visning av dokumentären ”De blev våra mödrar” på Fyrisbiografen. Det är en gestaltning av judisk kvinnohistoria i Uppsala och handlar om hur det är att ärva minnet och bli del av ödet; om det kunde hända mamma kan det hända mig. Filmen hade premiär på Förintelsens minnesdag den 27 januari, och när den har visats så är det med polisbevakning.

Efter attentatet vid en synagoga i Köpenhamn höjdes beredskapen ytterligare.

Artikelbild

| Trädgårdsgatan 1951. Hugo Valentin, judiska föreningens ordförande, i mitten.

I senaste numret av tidskriften Judisk krönika skriver Jackie Jakubowski om den hatpropaganda som föregick såväl folkmordet i Rwanda 1994 som nazisternas judeutrotningar. ”Ord dödar inte”, skriver han, ”men ord kan bevisligen skapa en atmosfär där dödandet bli legitimerat – och möjligt.” När jag läser om det judehat som uttrycks av islamister och andra runt om i världen undrar jag om jag är mer skyddad här i Uppsala än de franska judar som nu lämnar sina hem?

Den judiska traditionen i Uppsala sträcker sig tillbaka till början av 1700-talet, då de första judarna kom hit av för att undervisa i hebreiska vid universitetet. Dessa så kallade språkmästare levde i social misär trots att de övergått till kristendomen. Den främste av dem, Moses Aron, tog namnet Johan Kämper efter dopet. Den förste som fick bo och arbeta i Uppsala utan att avsäga sig sin judiska religion var Robert Rubenson. Han undervisade i meteorologi vid mitten av adertonhundratalet. När de medborgerliga rättigheterna för Sveriges judar ökade kom fler judar till Uppsala för att verka vid universitetet eller som köpmän. Men det var först efter andra världskriget som Uppsala kunde få ett judiskt gudstjänstliv.

Efter Kristallnatten, eller Novemberprogromen, 1938 fick Mosaiska församlingen i Stockholm tillåtelse av svenska regeringen att ta emot 500 judiska flyktingbarn, på villkor att barnen endast vistades i landet för en kortare tid och att församlingen åtog sig ansvaret för dem. När de första flyktingbarnen kom till det gamla Gillbergska barnhemmet vid Tullgarn i Uppsala, bekostade Mosaiska Församlingen i Stockholm hyra och lön för en föreståndarinna, samt en summa för barnens underhåll. Resten kunde samlas in bland uppsalaborna som frivilliga gåvor. Till skillnad från de intellektuella judarna som vägrades asyl i samband med Bollhusdebatten utgjorde ju barnen inget ”hot” mot befolkningen. I Tullgarns barnhem erbjöds från början ett hem för sex judiska pojkar, men i själva verket fanns omkring femton pojkar ständigt där under barnhemmets sjuåriga existens. Till barnhemmet knöts en religionsskola. Undervisningen i judendom och hebreiska skedde en gång i veckan i Balderskolans lokaler och hit kunde också några av Uppsalas infödda judiska barn få komma.

Efter andra världskrigets slut blev Uppsala en av de städer som tilläts ta emot nya judiska innevånare. Stadens judiska befolkning utökades främst med ungdomar i tjugoårsåldern som överlevt koncentrationslägren och som började arbeta i fabrikerna. Trots att de under de första åren tvingades leva under svåra ekonomiska och sociala förhållanden lyckades de snart etablera sig i Uppsala. De startade en judisk förening vars första lokal fanns på Trädgårdsgatan 16. Torahn kom från en utplånad tysk synagoga och den förvarades i ett skåp byggt av en finsnickare i Uppsala. Det röda sammetsförhänget, också från Tyskland, lagades med infälld grön sammet av kvinnor som överlevt Förintelsen. Nu erbjöds ännu en gång religionsundervisning i Baldersskolans lokaler. Det var på femtiotalet och lärarna kom från församlingen i Stockholm.

Artikelbild

| Judiska barn i Uppsala, 1950-tal.

Under mer än tjugo år blev de två rummen på Trädgårdsgatan en religiös och kulturell samlingspunkt för Uppsalas judar där kvinnor och män inte blandades under gudstjänsten. När föreningen senare flyttade började man av utrymmesskäl att tillämpa så kallad mixed sitting.

År 2000 invigdes ett judiskt gravkvarter vid begravningsplatsen i Berthåga. Och i Tullgarnsparken finns sedan 2010 en ”poetisk viloplats”, ett monument i form av en blommande stol skapat av konstnären Ulla Viotti till minne av de judiska kvinnor och män som trots sina umbäranden orkade skapa en framtid för sig och sina nya familjer i Uppsala.

Mot denna bakgrund frågar jag mig: Kan vi med trygghet bo kvar i den stad där vi fötts, utbildat oss, arbetat och skaffat familjer? En judisk lärare verksam i Stockholm bekräftar i det nämnda numret av Judisk krönika min mångåriga erfarenhet från skolan: Det görs för litet för att säkra människovärdet. När jag tänker på att min framtid ligger i våra ungdomars händer – då känner jag mig skakad.