Galleri Strömbom har efter ett års bortavaro slagit upp dörrarna igen på andra sidan ån, närmare bestämt på Sysslogatan 5 där galleristen Karin Strömbom har hittat en liten hål-i-väggen-lokal och inrett den till modernistisk vit kub. Galleriet inviger under februari sin nya adress med en utställning av konstnären Eva Sjöberg, som senast ställde ut på samma galleri för två år sedan.

Sjöberg använder sig av ett geometriskt formspråk och verkar i en minimalistisk och konstruktivistisk tradition. Med andra ord bär konstverken föga spår av konstnärens subjektiva uttryck och de är inspirerade av arkitektur och grafik snarare än av den traditionella bildkonsten. Vad konstnären vill säga med sina konstverk är inte viktigt. Det viktiga är vad verken i sig har att säga.

Verken i rostfritt stål är vid första anblicken oåtkomliga till skillnad från de mer inbjudande plexiglasskulpturerna. De sistnämnda väcker en slags barnslig nyfikenhet och förundran. Står man en bit ifrån gör de inte mycket väsen av sig, men när man kommer närmare, och dessutom liksom tittar in i dem, så är man strax förlorad i en känsla av fascination. Färgerna byter plats och det som har varit öppet och genomskinligt sluter sig. Samtidigt öppnar blocken och cylindrarna, i vilka Sjöberg sågat och skurit samma enkla former som återfinns på stålplåtarna, vid denna närmare granskning upp för en förundran som gör att det är svårt att slita blicken från dem. Seendet får en injektion av högkoncentrerad nyfikenhet som gör att också stålplåtarna, som tidigare framstått som oåtkomliga, plötsligt öppnar sig och visar sina inneboende bilder. Vid en första anblick kan Sjöberg verk tyckas intetsägande och stängda. Men saker och ting är inte alltid vad de synas vara.

Artikelbild

Eva Sjöberg verkar i en minimalistisk och konstruktivistisk tradition.

Samtidigt dyker en gammal tanke upp någonstans i bakhuvudet. Jag vet att det i princip är att svära i kyrkan, men vad skulle hända om utställningsrummet var ett annat? Vad händer med den här sortens konst när den lämnar den vita kuben? Missförstå mig inte, jag vet vad som är tanken med det avskalade rummet, men jag kan tycka att ens intryck mycket modern konst, oavsett vilken -ism den representerar, många gånger bestäms av att utställningsrummet nästan alltid är denna vita kub.

Jag tror att Eva Sjöbergs konstverk skulle öppna sig för mig också i ett annat rum.