Michael Normann har fotat de flesta författarna i det här landet, liksom många av landets konstnärer. Många av de som blev något, men som då var i sin linda: En ung Göran Greider med håret flygande - då som nu. En fjunig Alexander Ahndoril. Mare Kandre så allvarstyngd och levande. Och inte minst poeten Werner Aspenström med katten på axeln, i karaktäristisk profil. Foton de flesta nog känner igen, publicerad ett oändligt antal gånger, liksom många av Normanns bilder som på 1980-90-talet prydde landets kultursidor. Så även bokflikar- och omslag. Tidningar och tidskrifter.

Vad är karaktäristiskt för en porträttbild av Michael Normann?
- Omgivningen. Hur jag använder miljön runt omkring författaren eller konstnären. Jag är inte mycket för de där traditionella porträttbilderna med grå-svart bakgrund. Jag fotar gärna i industrimiljöer och vid skrotupplag. Speciellt korrugerad plåt ger en fin linje till bilden. Jag gillar den sorten av byggnader och miljöer som ger tyngd åt porträttet, säger Michael Normann.

Ett genuint litteraturintresse och slumpen gjorde att Normann började fotografera just författarporträtt. Ett möte med poeten Elsa Grave på Svenska institutet i Istanbul blev startskottet. Men också att både pappan och en farbror var fotografer har gjort sitt till. Eller kanske trots det, poängterar Normann lite halvt ironiskt. Även drag av rastlöshet och det faktum att han är en ensamvarg har gjort sitt till konstaterar han. Grunderna till fotograferandet fick han redan under gymnasiets fotokurser.
- Jag är delvis självlärd, säger han till slut motsträvigt och konstaterar snabbt. Det är så inne att vara självlärd och duktig. Men visst, det är ett fritt yrke och det finns utrymme för det. Men att jag läst konsthistoria är nog inte helt oväsentligt. Det hör ihop. Inte minst hur man ser på bilder.

Någon särskild anekdot eller specifikt möte med någon författare eller konstnär vill han inte berätta om. Det är för mycket skvaller! Men poeten Tomas Tranströmer verkar dock vara en person som fastnat i hans minne. I alla fall talar Normann om Tranströmer och hans dikter med en hängivenhet som inte går att ta miste på. Och också om det otypiska porträttet som han tog på Tomas Tranströmer vid en runsten.
- Bilden är en slags tidsdokument. Och tidsperspektivet gör också att bilderna blir allt mer intressanta för varje år, säger Michael Normann.
Och så är det nog med hela Michael Normanns produktion som i dag finns arkiverad och bevarad på Carolina Rediviva. Liksom alla de 32 porträtten på Galleri London.