Vid den lilla sjö som jag nu varje morgon promenerar runt under en vistelse vid The University of Queensland i australiska Brisbane ligger en sjuk and och framför den ett handskrivet papper med orden: “Vi har ringt efter djurskyddet. Dom är på väg.”

Just den här miljön är ett slags utopi av omtanke, miljömedvetenhet och mångkultur: stigen jag går på heter Sustainabilty Walk – Hållbarhetsvägen – och människorna jag ser kommer från hela världen, inte minst från Sydostasien, de promenerar under blommande jakarandaträd och alla barn är näpna, vackert klädda, med hatt på huvudet.

Men borta på Papua Nya Guinea (som jag flög strax öster om för bara några dar sen) hotar en humanitär katastrof.

Det ökända flyktinglägret på Manus har stängts vilket i och för sig är något som all upplyst opinion har krävt redan länge men ironiskt nog vägrar de flesta av de 600 att ge sig av: de ska nämligen inte komma till bättre förhållanden, de ska helt enkelt slängas ut bland lokalbefolkningen, en lokalbefolkning som avskyr dem och hotar dem till livet. I skrivande stund har de varken mat, vatten, el eller tillgång till hälsovård och den australiska regeringen har klandrats av FN som uppmanat den att erbjuda åtminstone någon form av fortsatt stöd.

Nya Zealand har erbjudit sig att ta emot 150 flyktingar men Australien säger nej på grund av risken att de som kommer till Nya Zealand förr eller senare ska kunna ta sig till Australien. För regeringen här har det blivit en hedersak att just de här människorna aldrig, aldrig ska få sätta fot på australisk jord.

I själva verket är det inte länge som Australien har varit mångkulturellt.

Fram till 1950 togs det för givet att landet skulle vara vitt och 1938 var det bara motvilligt man tog emot judiska flyktingar. “Vi har inget rasproblem och vill inte importera ett,” hette det.

Då hade man förträngt aboriginerna. Under andra världskriget hotades Australien av japanerna och 1947 förklarade migrationsministern att invandringen måste öka: “Vi har tjugofem år på oss att få befolkningen att växa innan den gula rasen är över oss.” Fortfarande ville man helst ha britter men skandinaver var också välkomna - muslimer med, om de var yrkeskunniga. Asiater fick tillträde på 1970-talet men redan

1996 förklarade den populistiska politikern Pauline Hanson att Australien “höll på att översvämmas av asiater”.

Nu i våras förklarade statsminister Michael Turnbull att man kommer att skära ner antalet visum för utländsk arbetskraft och införa tuffa språkprov för invandrare. Det är en politik som framförallt kommer att drabba asiater.

I Australien finns det helt enkelt en paranoia – eller en renhetslängtan – en oroande föreställning om sannaustraliern. Nu har det också beslutats att alla politiker med dubbelt medborgarskap ska bort.

Parlamentarikern Josh Frydenberg är ett exempel på hur absurt det kan bli: hans mor var ungersk jude och fick fly från Budapests ghetto för att klara sig undan Förintelsen, i det pass hon så småningom kom till Australien på stod det att hon var statslös.

Men eftersom Orbans Ungern erbjudit sonen ungerskt medborgarskap anses han nu suspekt och riskerar att rensas ut.

Man kan fråga sig hur det skulle gå om Nordkorea fick för sig att erbjuda alla australier medborgarskap.

Men: Faktum är att det finns en liten paranoia också hos de miljömedvetna.

När jag prisade jakaranlaträden såg en australisk vän bekymrad ut och sa: “Visst är de vackra men de kommer ju från Sydamerika, de är inte genuint australiska.”