Ritsch! Flickan river upp plasten runt tidningen och ut faller den rosa Hello Kitty-gitarren. Två strängar går genast av, hänger trist och flickan blir besviken: vilken tråkig, trasig grej. Gitarren förpassas till en låda, och ganska snart till plaståtervinningen.

Ja, tidningshyllan för barn liknar allt mer en taskig leksaksaffär. Tidningarnas innehåll räcker tydligen inte som köpargument. I stället lockas det med vidhängande saker, pryttlar, grejer – små glimrande presenter, helt enkelt, fästa i blickfånget på tidningarnas omslag.

Eller presenter och presenter, förresten. Det kostar förstås mer om en grej följer med. För en dyrare slant, får man alltså även en plastgrunka av dålig kvalitet. Ingen vidare affär i mina öron – men är förmodligen lönsamt för exempelvis Egmont Kids Media som ger ut ett flertal av produkterna.

Och så har vi det här med det könsrollerna. Det irriterar mig nästan mest, hur extremt stereotyp utformningen är. För det råder självklart ingen tvekan om vem – pojken eller flickan – som är målgrupp till vilken tidning, och vilken leksak. ”Pojktidningarna” lockar med alien-kikare, målsökande glasögon och en ”ufo-shooter”. Saker som uppmuntrar till jakt, tävling och aktiva handlingar. Medan flickorna förväntas vilja ha nagelset, armband eller något annat som handlar om vikten av att bry sig om sitt utseende. Bottennappet den senaste tiden är nog ändå tidningen Barbies ”barnvakts-set”, med en liten baby och en rosa vagn, och dessutom ett par tillhörande rosa tofflor, att ha på sig medan man övar sina omvårdande sidor.

Inte blir det särskilt mycket bättre vad gäller själva innehållet. Till gitarren i Hello Kity mini – din pysseltidning följer en liten saga, där Kitty berättar om hur nervös hon är inför kvällens framträdande. ”Jag kommer bergis att glömma allt när jag står framför publiken”, utbrister hon och tillägger: ”Det här klarar jag aldrig”. Visst, hon blir peppad av sin tvillingsyster – ”Du är bäst, Kitty!” – och genomför konserten med bravur – men budskapet är ändå tydligt: en flicka som ska stå på scenen i Egmonts tappning tror inte på sig själv, utan tänker att det kommer gå åt skogen. Nog är det sorgligt.

Men okej då, för att inte bli alltför nedslagen får man helt enkelt se på saken ur ett helt annat perspektiv. Kanske är de skrikande rosa tidningarna med sina grälla, feminina tillbehör rent av en feministisk skattkista? Så rosarosarosa att det liksom skräller och skevar och tänjer på det som vanligtvis förknippas med flickighet. Blir ”gurleskt”, vilket innebär att något är så överdrivet flickigt att det inte längre går att avfärda som underordnat, utan snarare kan ses som ett återerövrande, en revolt mot rådande normer och varför inte ett skri för rätten att vara svag och pinsam och misslyckad - om man nu känner för det.

Litteraturvetaren MariaMargareta Österholm, som disputerade vid Uppsala universitet i vintras, undersöker i sin avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar (recenserad i UNT 16/1 2013) skeva flickor i svensk prosa. Skeva, i bemärkelsen att de inte passar in i mallen för hur en ”riktig flicka” ska bete sig. Utan som skapar sin egen version av feminitet, är gurleska, överdrivna, politiska – vilket förstås många gånger provocerar och stör och möts av oförstående. Också Fanny Ambjörnsson skriver om rosa motstånd i sin bok Rosa – den farliga färgen. Om hur vissa grupper, till exempel inom queer-aktivismen, använder den rosa färgen i syfte att utmana könsrollerna. Det rosa fylls med alternativt innehåll, och betydelser förskjuts.

Så jag rotar fram Hello Kitty-gitarren ur lådan igen, och blåser av dammet. River av ett riff på de återstående strängarna. Det låter just ingenting, men det spelar ingen roll. De rosa barnvakts-tofflorna åker på också, och varför inte ett par målsökande glasögon för att se bättre när de bländande strålkastarna slås på. Därefter är jag redo att kliva upp på scenen och vara precis så pinsam och så begåvad som jag är, utan begränsningar.