• söndag 23 november 2014
Break High & Low High & Low
Vädersponsor:

Gott och blandat med Richie

Så här tycker UNT.se:

Superstjärnan Lionel Richie släpper en duettplatta med bland andra Jill Johnson. Björn Lövenlid hänförs och gäspar om vartannat.

”Lionel Richie-biljetter!”. Många av er minns säkert den hånfulla repliken från Killinggängets klassiska humorserie Nilecity, som sändes första gången 1995.

På den tiden och i det sammanhanget räckte det med att nämna Lionel Richie för att folk skulle brista ut i skratt. Mannen med sammetsrösten som hade följt upp sitt framgångsrika förflutna i soulgruppen The Commodores med en solokarriär full av vuxna, snälla och polerade pophits, stod inte särdeles högt i kurs hos 90-talsironikerna.

Med sin romantiska framtoning och översvallande snällhet betraktades Lionel Richie snarare som själva motpolen till alla skostirrande 25 åringar som spelade tre ackord och var uppfyllda av sin självupplevda coolhet.

Grejen med Lionel Richie är att han trots detta var en ganska illa vald slagpåse för cynikerna. För det första så har karln alltid sjungigt snyggt, smånasalt och honungslent, visst, men aldrig på ett påklistrat eller översexualiserat vis.

För det andra så kan han skriva låtar. Sönderspelade men alltjämt fantastiska paradballaden Hello är ett tydligt exempel som alltid inger rysningar, men här finns också Commodoreshiten Easy med sina vackert fallande stämmor i refrängen och Kenny Rogers enkla men extremt suggestiva listetta Lady.

Lionel Richies hits osar helt enkelt av tidlös kvalitet. På sitt nya album har han letat upp en brokig skara duettpartners, ofta från countryhåll, som han väljer att framföra flera av dessa låtar tillsammans med. Vi får ta del av en europeisk version, och resultatet är minst sagt blandat.

Roligast av allt är kanske att han har valt att sjunga in Lady igen, med just Kenny Rogers. Det vi får njuta av den här gången är mötet mellan en 73-årig countryikon och en 62-årig soulpopdito, i ett nytt men känsligt gitarrackompanjemang. Då kommer förstås rysningarna, samtidigt som den gamla klyschan om röster som är som årgångsvin infinner sig igen.

Betydligt mindre väntat var det att Richie skulle välja en av Danmarks största popstjärnor för tillfället, 30-årige Rasmus ”Natteravn” Seebach, som duettpartner i nyinspelningen av jättehiten Say you, say me från 1985.

Jag tillhör dem som älskar originalets ostiga och tidstypiskt kantiga syntkomp, en ljudbild som får mig att vilja anlägga buskig mustasch och åka öppen beach buggy medan en tropisk bris leker i mitt halvlånga hår och får min uppknäppta Hawaiiskjorta att fladdra.

Nu har den fläskiga originallåten förvandlats till någon sorts bekväm adult contemporary-muzak med countryinslag i form av en smeksam slide guitar. Det är mognare, mer jordnära och tidlöst men också mer utslätat.

I fallet Hello blir det också tydligt att det som var perfekt från början inte bör förändras. Countrysångerskan Jennifer Nettles wailar och åmar sig i onödan och det avslutande rocköset lät nog roligare på pappret än i verkligheten.

Till sist är det bara att gratulera vår egen Jill Johnson som matchar legenden väl i den i övrigt ganska ljumma men mycket kompetent genomförda halvballaden Sail on.

Ni som missade duons framträdande i Skavlan i fredags har en liten guldklimp att vaska fram ur SVT:s nätarkiv.

 

Kultur & Nöje