Krönika De kunde inte ha valt en bättre lokal. Man skulle nästan kunna säga att de efter 57 år har återvänt till brottsplatsen.

På Haus der Kulturen der Welt, världskulturernas hus i Berlin, visades tills helt nyligen utställningen ”Parapolitik: kulturell frihet och det kalla kriget”. Under 1950- och 60-talen stödde CIA i hemlighet kulturtidskrifter, konstutställningar och konferenser i en mängd länder.

Satsningen var avsedd att främja demokratiska och liberala värderingar för att motverka lockelsen från Sovjetkommunismen.

Pengarna förmedlades via organisationen Congress for Cultural Freedom, som 1960 firade sitt tioårsjubileum med en konferens just på Haus der Kulturen der Welt.

På internationella utställningar i Paris, Rom, Bryssel och London presenterades samtidskonstens stora namn – Marcel Duchamp, Alberto Giacometti, Paul Klee – för en bred publik. Man betonade gärna att de verk som visades skulle ha varit förbjudna i Nazityskland och Sovjet. Den modernism som etablerade sig efter andra världskriget fick därmed lite extra vind i seglen av CCF.

1959 lyckades man till och med genomföra en utställning med amerikansk modern konst i Moskva. Besökarna kunde möta Jackson Pollock, Georgia O’Keeffe och Mark Rothko. Man var inte rädd för att ta med konstnärer som var kontroversiella på hemmaplan. Den officiella sovjetiska reaktionen – en medlem i konstakademin angrep verkens ”obeskrivliga smaklöshet” – blev en propagandamässig fullträff.

CCF stödde också 51 kulturtidskrifter över hela världen, från Europa till Sydkorea. Flaggskeppet var brittiska Encounter, där Bertrand Russell, Vladimir Nabokov, Doris Lessing, Jorge Luis Borges, Sylvia Plath, Albert Camus, Günther Grass och många fler medverkade, i de allra flesta fall utan att ana vem som betalade. Tidskrifternas redaktörer och skribenter verkar ha varit helt fria från politisk styrning. Bara i två fall, skriver utställarna, stoppade CCF texter från att publiceras i Encounter.

Sverige var med på ett hörn genom tidskriften Kulturkontakt (1954–60). Birgitta Stenberg var en av dess redaktörer. Hon har själv berättat om det med sedvanlig frispråkighet i Göteborgs-Tidningen (30/3 2013).

Den mest respektlösa tidskriften i CCF:s stall, skriver utställarna, hette Transition. Den gavs ut i Uganda, men var avsedd att läsas över hela den afrikanska kontinenten. Där kunde man ta del av Nadine Gordimer, James Baldwin, Chinua Achebe och Martin Luther King.

1967 var festen över, efter att grävande journalister hade avslöjat varifrån pengarna kom. Den som vill läsa en utförlig redogörelse för hela äventyret kan leta upp Frances Stonor Saunders bok ”Who paid the piper?” (1999).

Det viktigaste när man skriver en krönika av det här slaget är förstås att veta vad man ska tycka om alltihop.

Den första fräcka slutsats som kommer vandrande av sig själv är att CIA:s kulturella satsning nog inte var så illa – framförallt inte om man jämför med andra amerikanska utrikespolitiska initiativ, som föreställningen att man kunde sätta stopp för kommunismen genom att bomba Vietnam, eller sätta stopp för islamismen genom att invadera Irak.

Vem gick egentligen gladast från byteshandeln – CIA eller de författare som tog pengarna och gjorde som de ville? Och vem vet vilka tankefrön som började gro hos alla de okända personer som läste de ovannämnda författarna i Encounter, besökte konstutställningen i Moskva, eller plockade upp ett nummer av Transition?

Frön av det slaget fortsätter att växa länge, i en mängd oförutsägbara riktningar.