• tisdag 21 oktober 2014
Öberg tippar: del 11/14 - Där hamnar Kalix Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Hemligheten på Biskops-Arnö

Det senaste numret av Kritiker – nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik är en slunga in i skrivarlinjens allra innersta vrå och hjärta: handledningen, skriver Anna Ehn.

För en gammal Biskops-Arnö-elev som jag själv (skrivarlinjen 1993-94), är det senaste numret av Kritiker – nordisk tidskrift för litterär kritik och essäistik en slunga tillbaka i tiden och in i skrivarlinjens allra innersta vrå och hjärta: handledningen. De där timmarna en gång i veckan då vi diskuterade våra egna och andras texter i smågrupp, under handledning främst av Ingmar Lemhagen och Mona Kårsnäs, båda Uppsalabor vid den tiden. Vi hade även andra fina handledare under perioder, Carola Hansson och Marie Lundqvist till exempel, men Ingmar och Mona stod för kontinuiteten.

Mona Kårsnäs slutade på Biskops-Arnö för ett antal år sedan och i fjol gick Ingmar Lemhagen i pension. Nu uppmärksammar tidskriften Kritiker deras gärning, under temat Metoden. Modellen är festskriftens och skribenterna i flera fall före detta Biskops-Arnö-elever (Helga Krook, Peter Törnqvist, Maria Zennström, Pamela Jaskoviak med fler) eller nordiska litteraturforskare. Även tidigare kulturchefen på UNT, Bo-Ingvar Kollberg, medverkar i en text om den mytomspunna Litteraturklubben i Uppsala på 1960-talet, där både han och Ingmar Lemhagen var verksamma.
Texterna hyllar samtalen i gröna rummet och i korgstolsrummet: det koncentrerade sökandet efter det viktiga i texten, efter riktningen, rytmen. Allvaret.

Kanske kan man kalla numret en undersökning av metoden som används under textsamtalen på Biskops Arnö och som många talar så varmt om. Som nämns som avgörande i mångas skrivande. Vad består metoden av? Vad är hemligheten? Ja, det är ju inte så lätt att beskriva, inte ens för de omsusade handledarna själva. Så här säger Ingmar Lemhagen i en intervju med Pablo Llambías:
”Om jag har fem gånger med en grupp så försöker jag bilda mig en uppfattning om vad de gör och vad de skriver. Det är inte kritik eller recensioner, utan jag får ett slags bild eller avtryck i mig själv. Sen försöker jag undersöka den bilden av de fem personerna under de fem gånger jag har. Där är den tredje gången viktig, för då är man mitt i processen, så då ställer jag några frågor där jag tänker att om jag frågar det här så får jag se om det händer något. Om något visar sig”

Ja, tänker jag. Just så minns jag själv metoden. De där öppna frågorna till texten, lyssnadet. Och den stora lyckan när något faktiskt visar sig.

 

Kultur & Nöje