Hon är ”hemma” i Uppsala för att fira sin fars 80-årsdag. Fast hemma är inte längre här i villan i Norby, i staden där hon växte upp och tog studenten.
– Hemma är ju i Berlin. Jag har bott där i sju år. Det är som ett äktenskap som blivit vardag. Det sugande, spännande har lagt sig och blivit välbekant.
Det verkar som om Berlin i dag är vad Paris var för konstnärer och författare på 18-1900-talet. Här finns kaféerna och klubbarna, mötesplatserna för dem som skriver, komponerar, målar, skulpterar, koreograferar, filosoferar... Och en av dem heter alltså Lotta Lundberg.
– I Sverige skyfflar vi undan ämnen som nåd och försoning, överlåter dem till kyrkan eller exklusiva filosofiska rum. I Berlin - Tyskland - är det ämnen som ständigt diskuteras på tidningarnas ledarsidor, i taxin, hos frisören, på lunchen med vännerna. Det existentiella samtalet pågår överallt. Men jag kan inte minnas när den offentliga debatten i Sverige senast handlade om nåd, säger hon.

Hennes senaste bok, Visklek, är till formen annorlunda än hennes första fyra romaner och den antologi med tyska skribenter hon varit redaktör för: för det första är boken beställd av förlaget Cordia. För det andra är den ingen roman utan en tankebok om sökande, läsande, skrivande, tystnad och mellanrum.
– Jag tror att jag har formulerat något slags estetik, säger författaren.
När vi samtalar kring boken visar det sig att den estetiken kring skrivande - men också livet i stort - handlar om mellanrummen där det går att växa, om händerna som är givande, mottagande, bedjande, skrivande; om att våga ha förtröstan och om att människans språk är de tecken med vilka hon förstår världen.
I förordet till Visklek skriver Lotta Lundberg: ”...allt skrivande börjar med läsandet - - - mötet där. Sprickan mellan texten och den som läser. Tomrummet som fylls. Storheten i det mellanrum som får havet att dela sig.”
Visklek är tillägnad benediktinersystrarna i kloster Anastasiendorf, där Lotta Lundberg har funnit en del av sin skrivro, när hon känner att hon måste lämna stadsbruset för att just befinna sig lyssnande i ett sådant mellanrum hon skriver om.
– Mitt andliga tillhåll, säger hon .

I hennes första romaner, Låta sig hända och Färdas på en blick spelar Berlinmuren respektive en abort viktiga roller, tillsammans med den lesbiska kärleken och lusten. Tredje romanen Allt jag vill ha utspelas på Irland. Skynda kom och se handlar om voyeurism, om cirkusdvärgar, om utanförskap och rivalitet, men också om solidaritet och kärlek.
Det har skrivits om Lotta Lundberg att hon låter sina romanfigurer i någon mening leva gränsöverskridande, att hon tvingar dem att öppna ögonen och ta ställning.
– En bra roman kräver ett moraliskt dilemma, en etisk angelägenhet, säger hon.
Själv diskuterar hon etiska frågor i sina krönikor i Sydsvenskan sedan flera år. Hon har också skrivit krönikor i UNT.
Och det var krönikorna i Sydsvenskan som fick förlaget Cordia att ta kontakt och be henne skriva bok nummer fem.
Bok nummer sex är snart klar och kommer förmodligen 2012:
– En roman som diskuterar sexualitet och neokolonialism. Den bygger på mina fantasier om Pitcairn, Bountymyteristernas ö. Fast jag har hittat på en egen ö för boken.