Den populärkulturella industrin satsar just nu enorma resurser på att lära oss att älska maskiner.

På att lära oss att rikta vår inlevelse mot maskiner, så att vi omfattar dem med samma inlevelse som levande människor.

Kanske förtjänar de till och med lite mer inlevelse än våra allt mer mekaniska medmänniskor.

Varför är det så viktigt att göra det? Varför ska vi lära oss acceptera att gränsen mellan maskin och människa är omöjlig att upprätthålla? I vems intresse görs det?

Prova själv att betrakta de senaste årens populärkultur mothårs på det här sättet, som ”Äkta människor” och ”Westworld”, de populära TV-serierna om artificiellt intelligenta människokopior, eller spelfilmen ”Her”, om en man som blir olyckligt förälskad i sitt operativsystem. Ser man dem ur denna vinkel kommer de inte att framstå som något annat än uppfostran.

Det spelar ingen roll om maskiner med mänskliga känslor framställs som något problematiskt, som en dystopi eller en katastrof.

Det budskap som stannar kvar på botten av dig är att detta kommer att bli verklighet.

Att maskinen har samma rätt till sina känslor som du. Några alternativ finns inte. Det enda du kan göra är att vara duktig och börja anpassa dig till det redan i förväg.

Om du anpassar dig är du realistisk, lyder det underförstådda budskapet, trots att det du förväntas acceptera ännu inte har hänt och kanske aldrig kommer att bli verklighet. Framtiden är oavgjord.

Om vi tror att vi befinner oss i en utveckling som obönhörligen kommer att leda till överlägset intelligenta maskiner kan man sälja på oss produkter som framstår som ett naturligt led i denna utveckling.

Kanske en smart bil eller en mobiltelefon som låtsas vara din nya artificiellt intelligenta kompis, fast den inte innehåller mer intelligens än en gammal miniräknare.

Men sådana paralleller mellan populärkultur och kommersialism är för enkla. Att populärkulturen så ofta uppfostrar oss till lydiga konsumenter beror inte på någon illvillig plan, det beror lika gärna på att både populärkulturen och kommersialismen är lika oansvariga och lika kortsiktiga.

Jag skulle vilja komma längre, komma åt något djupare.

Har ni som läser detta några förslag?

Upphovsmännen till den här sortens indoktrinering har framförallt förstått att den som vill få människor att acceptera saker inte enbart ska framställa dem som behagliga; det är lika effektivt att framställa dem som tragiska, smärtsamma och oundvikliga förluster.

Smärta är mycket användbar – för den som vill uppfostra.

Den har inte alls den avskräckande verkan som man först kanske tror. Tvärtom: smärta förenar dig med saker, mot din vilja, oupplösligt, kroppsligt.

Populärkulturen har aldrig varit rädd för att uppfostra oss, samtidigt som den vill få oss att tro att vi är rebeller när vi lär oss känna som vi förväntas göra. I vår tid finns så mycket falsk och anpasslig uppkäftighet. Rebeller som tacksamt slukar den sorts uppfostran som den populärkulturella industrin medvetet och omedvetet, liksom halvt drömmande, erbjuder oss. Jag skulle vilja se lite verkligt motstånd. Vi borde granska det vi tillåts eller uppmuntras att känna med samma misstänksamhet som om det var ett förbud. Verklig upproriskhet skulle innebära att vi känner igen uppfostran i vilken form den än närmar sig, och vägrar låta oss uppfostras.