Musikkommittén har haft stor hjälp både av kvällens huvudpianist Mats Jansson och av pianisten i Trio X Lennart Simonsson, både med tekniska råd och rent av provspelningsresa till Hamburg. Nu står den nya flygeln på podiet i Missionskyrkan och Mats Jansson fick äran att inleda invigningskonserten med en riktig klassiker, Chopins välkända ”Ballad i g-moll”.

Verket bildar ett nätverk av sammanhållna kontraster som nästan magiskt bildar helhet, både hos tonsättaren och kvällens både mycket flyhänte och känslige uttolkare. Ett förtrollande stycke helt kongenialt spelat. Så anslöt sig cellisten Mats Olofsson och de båda spelade sju Beethovenvariationer över en duett i inledningen av Mozarts Trollflöjten. Det blev snabba replikskiften i ökad komplexitet mellan cello och piano. Inget märkvärdigt, men trevligt spelat stycke.

Barytonsångaren Olle Persson gjorde Mats Jansson sällskap och tillsammans framförde de två av liedermästaren Franz Schuberts sånger, skiftande i lynne och följsamt tolkade. Tre sånger av svensken T. I. Lundquist med fransk text visade labila sinnesstämningar som lyssnaren själv fick uttolka. Stark inlevelse och imponerande röstomfång visade Olle Persson upp.

Artikelbild

| Dirigent. Stefan Parkman dirigerade.

Vi fick bara lyssna på en sats, den långsamma, ur S. Rachmaninoffs ”Sonat g-moll för cello och piano”, men vilken sats! Ständigt sökande harmonik, flera samtidigt trevande melodilinjer, uttrycksfullt och berörande. En utsökt gemensam tolkning. Ett Preludium av C. Debussy visade på västanvindens storm. Som impressionist använde Debussy klanger och rörelser som ”färgklickar” utan några egentliga samband. En ytterst vital tolkning fick oss att huttra lite i alla fall.

I andra konserthalvan var det först dags för ett sjok Stenhammar. Först två solosånger med olika kynne, därefter sjöng Uppsala Akademiska Kammarkör hans ”Vårnatt” i mycket fin tolkning med Hans Ove Olsson som följsam ackompanjatör. ”Två gotländska folkvisor” i Lars Edlunds arrangemang visade dels upp Edlund i mer lekfull stämning, dels fick kvällens barytonsolist göra en viktig soloinsats i den andra folkvisan och pianisten fick än en gång visa hur följsam han var.

Till sist tog Trio X över. Tre låtar spelades, varav en komponerad av pianisten Simonsson själv. Att kunna uppfatta varandras nycker och omedelbart ta upp fortsättningstråden – det är Trio X:s särskilt distingerande egenskap. Ett avslut med Bellman – och ett otal andra på köpet – var en utmärkt idé. Likaså att ha ett klangfyrverkeri som avslutning på en konsert där just mångfalden hyllades.