Ah! Vilken lättnad att inse: det är inte fel på mig - jag är bara introvert!
Säkert är det fler än jag som har känt samma känsla av bekräftelse, ja nästan befrielse, efter att ha sett Susan Cain föreläsa om introvert personlighet på föreläsningssajten TED. Eller för den delen läst intervjun med henne i Svenska Dagbladet (27/8-2012), eller kanske till och med läst hennes bok: Quiet - the power of introverts in a world that can’t stop talking.

Enligt Susan Cain är en tredjedel av alla människor introverta. Vilket innebär att de hittar sin energi, kraft och kreativitet främst i lugna, stillsamma sammanhang. Kanske i läsningen, kanske i samtal med en enda person. Medan extroverta personer lever upp av yttre stimulans: folk, prat, liv.

Cains poäng är att vårt samhälle inte är anpassat för dem som är introverta. Utan att den extroverta personligheten premieras. Det är status att känna många människor. Att nätverka, att uppdatera sig. Att vara entreprenör. Att kunna tala inför grupp, föra ut sina åsikter till många. Låt oss vara kreativa tillsammans! Eller som Lisa Irenius skriver i sin krönika i UNT 6 oktober: "vår kultur motarbetar avskildhet i alla former."

Jag tror det är en riktig iakttagelse - och jag misstänker att det är en utveckling som drabbar de introverta. Även om just den nya tekniken har många fördelar för dem som tänker bäst ensamma: nätet och de sociala medierna gör det ju faktiskt möjligt att interagera med många - utan att behöva träffa en enda.

Själv kan jag för övrigt inte tänka alls i stora sammanhang. Kontorslandskap har många fördelar, utan tvekan, men ofta får jag ändå känslan av att mitt huvud slutar fungera när väggarna tas bort. Eller när det blir frågestund efter ett intressant föredrag. Man har lyssnat, man har tagit in - och så kommer uppmaningen efteråt: Någon som har en fråga? Ja, jag har massor av frågor! Men oops, jag kommer visst inte på en enda just nu, inför alla människor. Jag har tappat mina åsikter. Men konstigt nog dyker de upp igen i intimare samtal. Då kan även jag tycka till. Och från och med nu, efter att ha lyssnat på och läst Susan Cain, ska jag sluta tycka att det är ett problem.

Well, tänker ni nu, hur introvert är hon egentligen, den där Anna Ehn, som vräker ut sig i tidningen på det här viset, med bild på sig själv dessutom. Verkar inte det tämligen extrovert?
Hm, ni har onekligen en poäng. Och ingen är enbart det ena eller det andra. Jag har också mina extroverta sidor. Men själva skrivandet av detta sker på en väldigt avskild plats, med nätet avstängt, för att slippa bli störd. Inga fler intryck just nu tack! Och jag anser att det är ett stort privilegium att få ha det på det viset emellanåt. Ja, det ger mig energi, och tanken på motsatsen skapar panikkänslor. Idén till krönikan fick jag förövrigt när jag var ute och sprang. Ensam, förstås.

Fotnot: Se Susan Cains föredrag The power of introverts på www.ted.com