Regissören Karl Dunér har vid det här laget klart och tydligt etablerat sin särpräglade teaterestetik, rotad i den modernistiska, i synnerhet absurdistiska, traditionen. Samuel Beckett, vars texter han arbetat med ett antal gånger tidigare, är således en dramatiker som gör sig synnerligen väl i Karl Dunérs händer. Det är därför föga förvånande att ”Krapps sista band”, som nu sätts upp på Dramatens Målarsalen, blivit en scenisk liten pärla i Dunérs regi.

Becketts märkliga pjäs skildrar en kväll i den åldrade Krapps liv, närmare bestämt hans sextionionde födelsedag. Varje födelsedag har Krapp för vana att lyssna på något av de rullband som han spelar in varje år. Denna kväll tar han fram ett band inspelat för 30 år sedan och fragment ur ett liv, eller kanske snarare uteblivet liv, träder fram för Krapp. Och för publiken.

Karl Dunér är en regissör med utpräglat bildsinne (han är även skulptör och konstnär) och föreställningen börjar med ett antal tablåer, med Jan Malmsjö som levande bildstod. Han rör sig i vad som liknar en grådaskig dimma, bakom ett transparent skynke, som efter några minuter faller och blottlägger det avskalade scenrummet: ett bord, en stol, en lampa som kastar sitt koncentrerade ljus över bordet.

I detta sterila landskap inleder Krapp sitt samtal med sig själv. Jan Malmsjö gestaltar det hela som en absurdistisk, stundtals lätt slapstickartad rit, med obligatoriskt snubbel på tröskeln varje gång han lämnar rummet. Malmsjö är en uppenbarelse som Krapp; en människa förvandlad till bild. På sätt och vis framstår han som en representation av skådespelarkonstens essens: han är det han föreställer.

Till en början gör Malmsjö sin Krapp som en stiliserad clown. Närmast obscent äter han sina bananer och halkar sedan på skalen han lämnar efter sig. Men när det förflutna öppnar upp sig blir han alltmer ångestriden. Malmsjös Krapp blixtrar till i små våldsamma känsloutbrott. Malmsjö är som bekant en expressiv skådespelare. Men till största del är det ändå en tillbakahållen uttrycksfullhet vi här får se. Det är en erfarenhet speglad i ögonen, ansiktet. En behärskad skådespelare, i full behärskning av sina uttryck.

”Krapps sista band” har i Dunérs och Malmsjös version blivit en vacker, sorgsen och smått absurd meditation över tid och minne. Minnesvärd i allra högsta grad.