All konst vi möter på gallerier och museer och i det offentliga rummet är frukten av en förhandling. Den fullständigt fria konsten är egentligen inte mer än en fiktion eller nidbild. Konst, skulle man kunna säga, är alltid ett samtal, och i varje samtal finns det flera parter.

Men det är sant att ett samtal kan löpa både lättare och svårare. Och i det offentliga rummet pådyvlas konsten – oftast på goda grunder – en samling krav som förstås skiljer sig från konstvärldens mer slutna, eller övervakade, rum. Det handlar om säkerhet, input från brukargrupper, långsiktiga kostnader och så vidare.

När Psykiatrins hus som en av etapperna i det snabbväxande Akademiska sjukhuset stod klart för några år sedan imponerades jag av kvaliteten på de konstnärliga gestaltningar som fyllde huset.

Jag tycker fortfarande att gestaltningarna är utmärkta. Dock har det succesivt blivit tydligt att andra delar att byggprojektets projektering inte har fungerat lika bra. Efter att jag hyllat konsten i huset fick jag brev från både personal och patienter som ville påpeka att byggnaden i övrigt lämnade mycket att önska.

Nu står det också klart att byggnadens kanske mest tongivande platsspecifika verk, Anders Widoffs stora svävande kanna, inte fungerar med verksamheten. Den vattenspegel som är central för verket har föranlett en rad incidenter, med risk för skador och oväntade merkostnader som följd.

Att verket ska avlägsnas, och möjligen ersättas av ett nytt av samma konstnär, är möjligen inte så mycket att orda om. Däremot borde kanske någon under den långa byggprocessen ha förutsett att vattenspegeln var ett potentiellt problem.

Den snart saknade kannan säger också något om den ständiga omförhandling som den offentliga konsten lever med.