Många uppsalabor känner till studentföreningen Verdandi. I varje fall de äldre med akademisk bakgrund.

Till föreningens grundare 1882 räknas Hjalmar Branting och Karl Staaff som studerade i Uppsala, båda förgrundsgestalter i vår politiska historia. Verdandi har också haft andra glansfulla perioder, under mellankrigstiden och på 1950- och 60-talen, och stått för frisinne och kulturradikalism.

Ofta åberopad är den rad i Verdandis stadgar som säger att man ska värna den för ”arbetarrörelsen och liberalismen gemensamma tanketraditionen”.

En tradition vars betydelse idag man sannerligen kan undra över, utan att nå något kristallklart svar.

Men det är en annan formulering i stadgarna som triggade igång mig sommaren 2017. Verdandi existerar faktiskt alltjämt, på sparlåga, som en trivsam samtalsklubb som flyttat till Stockholm där en del av medlemmarna från framför allt 1960-talet är bosatta.

Den en gång så sjudande sammanslutningen i Uppsala finns inte mer. Hur som helst, mina ögon fastnade nyligen vid de ord som säger att föreningen ser som sin uppgift ”att gentemot känslotänkande och auktoritetstro ge vidgat utrymme åt den kritiska reflektionen”.

– Känslotänkande var ordet, sa Bill.

– Just det, känslor är farliga, sa Bull.

Och det slår mig hur Känslor med stort K länge var tabu – och ibland fortfarande anses suspekta –- som inslag i politik eller som förklaringsgrund till att folk engagerar sig.

Istället skulle känslor och ”känslotänkande” mer eller mindre utrotas, kunde man mena.

Mellankrigstiden, diktaturerna och De Stora Ideologierna och världskrigen hade ju lärt oss hur grumliga känslor ledde rakt in i rena galenskaperna. Statsvetaren och chefredaktören på Dagens Nyheter Herbert Tingsten och många med honom pläderade ännu under min studietid för att i framtiden måste politikerna ”snarare vara experter än propagandister. Detta förutsätter att den ännu starka föreställningen om värdet av passionerade motsättningar helt avskrivs och att en fördjupad folkbildning diskrediterar den primitiva formen av agitation” (ur Från idéer till idyll. 1966).

Den harmoniska demokratin krävde istället logiskt tänkande, ömsesidigt resonerande kring sakkunniga bedömningar av angelägna frågor, pragmatiskt kompromissande mellan rationellt tänkande representanter för olika grupper där ”passioner” är bannlysta.

Så borde Sverige och hela världen fungera om Tingsten och föreningen Verdandi fått råda.

Men verkligheten är inte sådan.

Känslor har blivit politiskt mode. För vad är dagens populistiska partier och nationalkonservativa rörelser i USA och i Öst-, Syd- och Västeuropa om inte känsloyttringar, liksom motrörelser av det slag vi sett i Emmanuel Macrons Frankrike?

Och svenska politikers olika slags Sverige-hylllningar? Uppslutningen bakom Donald Trump eller Italiens Beppo Grillo utgår från samma slags emotioner som på 1970-talet lyfte fram Skandinaviens första stora populist i modern mening, dansken Mogens Glistrup. De sveper in i politiken som outsiders, tar sig ton gentemot experterna, eliterna och den konventionella visdomens förstå-sig-påare i medierna, och riskerar heder och karriär för att likt forna tiders gycklare förvandla valkampanjernas trista rutiner till karneval. Sådan offentlig våghalsighet kan upplevas som en befrielse av många.

Inte nog med detta. Akademiska forskare ser idag känslor som en självklar del i alla slags politiska processer och kulturanalyser. Några har talat om hur vår tids demokratier blir till ”emokratier”, styrda av stämningsvågor och känsloböljor som sköljer genom medier och politik.

Litteraturvetarna har redan länge skrivit om den generation författare som växte fram under 1950- och 60-talen, varav många i Uppsala – Göran Palm, PO Enqvist, Lars Gustafsson, Sara Lidman med flera – och hur de bröt med den rådande akademiska förnuftsandan och lät ”känsloflödena” bära iväg sig in i olika radikala hållningar. Hela 68-vågen kan ses som ”en längtan efter politiska känsloupplevelser”, lyder ett citat av Jens Ljunggren, historieprofessor i Stockholm.

På samma vis kan mycket i dagens högerpopulism – eller i Brexit-röran i Storbritannien och i Frankrikes väljaruppror – uppfattas som de undertryckta känslornas revolter mot de förnuftigas välden.

Jens Ljunggren har också skrivit "Den uppskjutna vreden". Socialdemokratisk känslopolitik från 1880-till 1980-talet (2015). Titeln säger vad det handlar om: svensk arbetarrörelse speglad i retorik, möten, massmedier och dokument och förekomsten av begrepp och symboler som uttrycker ”vrede”, ”hat”, ”oro”, ”missnöje” eller de kan handla om självhävdelse, självkänsla, önskan att vinna erkänsla hos andra.

Frågor om skuld, rättvisa och moral hör också hit. Och hur allt detta balanseras och avhandlas i opinionsbildning och praktisk vardagspolitik. Ljunggren talar rent av om politiska ideologier som ”emotionologier”.

På internationell nivå finns franska statsvetaren Dominique Moïsi med "The Geopolitics of Emotion" (2009) som tar det stora greppet på hela världen. Asien och framför allt Kina som framtidskontinent sammanfattas under rubriken "The Culture of Hope", muslimer och araber sägs leva i "The Culture of Humiliation", medan Europa och USA plågas av "The Culture of Fear".

Framtiden riskerar att bli en storpolitisk kollision mellan De hoppfulla, De förödmjukade och De rädda, menar Moïsi som inför framtiden fruktar att ”Europa kommer att bli ett enda museum i asiaternas ögon”.

Resonemangen känns bestickande.

Slutsatsen kan för min del bara bli en enda: att Verdandi gör fel som ställt ”känslotänkandet” gentemot den kritiska reflektionen som om de vore två antagonistiska fenomen.

Känsla leder inte heller per automatik till auktoritetstro, vilket var en vanlig tro strax efter Hitlerkrigens katastrofer. I sin kloka lilla skrift "Om Tyranni. Tjugo lärdomar från 20:e århundradet" vänder historikern Timothy Snyder på hela resonemanget.

Det var känslorna hos arbetare och intellektuella i Solidarność-rörelsen i Polen som 1980 öppnade dörren för vad som blev Sovjetunionens fall. Mot känslorna stod kommunisterna som ”förespråkade att en disciplinerad partielit skulle ges monopol på det förnuft som visade vägen mot det framtida samhället”.

Kort sagt, allt kan missbrukas och misstolkas, känslor likaväl som förnuft.

I en demokrati får ingendera uteslutas ur politiken. Eller ur debatten.