Kärnkraftens risker. Eva Moberg slår in öppna dörrar i sin artikel i UNT 4/6 – de flesta människor anser säkert att en kärnvapenfri värld är drömmen och att risken för kärnvapenkrig endast är eliminerad om inga sådana vapen finns. Vad undertecknade har svårt att förstå i Mobergs resonemang är varför en teknisk lösning på ett energiproblem skulle vara en förutsättning för existensen av kärnvapen. Orsakerna till kärnvapenproblemet ligger på det politiska planet och frågeställningen är snarare varför somliga stater väljer att skaffa kärnvapen.

En grundläggande fråga saknas ofta i den offentliga diskussionen: varför är kärnkraft över huvud taget intressant? För svensk del blev det under sextiotalet angeläget att utreda hur Sveriges energiförsörjning skulle säkras för att understödja den starka industriella tillväxten utan att vara beroende av importerad olja. Ett alternativ som avfärdades var att bygga ut de kvarvarande stora norrlandsälvarna. Ett annat alternativ var att utnyttja den då nya kärnkraftstekniken där man, till skillnad mot ”vanliga” energikällor, får ut upp till 100 000 gånger mer energi per kilogram bränsle. Därmed genereras en motsvarande liten mängd avfall som dessutom stannar kvar där den skapas. Dessutom har bränslet aldrig ingått i det biologiska kretsloppet vilket i princip medför att energiutvinningen påverkar den levande miljön väldigt lite. Detta gjorde att kärnkraften ansågs vara miljöanpassad, även om det begreppet knappast var uppfunnet då.

Energi utgör den grund som alla välfärdssamhällen vilar på. De flesta aktiviteter i ett civiliserat samhälle kräver energi och i takt med ökad välfärd har också energiförbrukningen ökat. För att lösa globala framtida energiförsörjningsproblem har kärnkraften återigen blivit ett alternativ för att producera stora mängder energi till en förhållandevis låg kostnad. Till exempel uppskattar FN att runt två miljarder människor lider brist på drickbart vatten. Många saknar även mat. Kärnkraften kan här ges en avgörande roll för att skapa människovärdiga levnadsvillkor. Enligt vår mening bör diskussionen handla om detta men även om att bygga anläggningar för återvinning av koldioxid världen över, att minska mängden långlivat kärnkraftavfall hundrafalt, att totalt destruera kärnvapenmaterial och att förkorta lagringstiden för kärnkraftavfallet från 100 000 år till en tid jämförbar med åldern på Härkeberga kyrka. Ambitionen måste också vara att säkra energitillgången för det globala välfärdssamhället för lång tid framöver.

I dagsläget beräknar IAEA att cirka 50 länder planerar för nya kärnkraftprogram. En sådan massiv utbyggnad, tillsammans med ersättningsprogram för gamla reaktorer, har gett upphov till en diskussion om hur länge bränslet räcker. Dagens kärnkraftteknik har en låg utnyttjandegrad av naturresurserna och det har motiverat utredningar av alternativa tekniker, till exempel de så kallade generation IV-reaktorerna. Med generation IV-teknologi såsom blykylda snabbreaktorer kan man producera energi nära 100 gånger effektivare än i dag och därmed få uthållig energiproduktion, återanvända både dagens kärnkraftavfall och kärnvapenmaterial samt minska lagringstiden av använt kärnbränsle till under 1000 år.

Naturligtvis finns det nackdelar med kärnkraftstekniken liksom med all mänsklig aktivitet och därför måste vi avväga risken med nyttan. En risk som ofta förs fram är kopplingen till kärnvapen. Här bör man påpeka att civil kärnkraft tekniskt sett är en mycket dålig utgångspunkt för kärnvapentillverkning. Den plutoniumrest som i dag finns i det använda kärnbränslet är svåråtkomlig och av låg vapenkvalitet. Därför använder inte kärnvapenstaterna civila reaktorer för sin kärnvapenframställning. I själva verket behövs inte ens en reaktor för att tillverka kärnvapen. Alltså, genom att avsluta fredliga kärnkraftsprogram i länder som Sverige förändrar man inte motivationen eller den praktiska genomförbarheten hos andra länder att skaffa sig kärnvapen.

Det finns i dag ett globalt system som står under FN-flagg via IAEA och som syftar till att förhindra spridning av kärnvapen. Detta system kallas för kärnämneskontroll och verifierar att stater som skrivit på ickespridningsavtalet lever upp till sina åtaganden. Kärnämneskontrollen omfattar hela bränslecykeln; alla aktiviteter från uranbrytning till slutförvar samt de aktörer som ägnar sig åt kärnteknisk verksamhet, det vill säga främst kärnkraftsdriften men även vissa högskolor och sjukhus. Faktum är att kärnämneskontrollen är så omfattande och grundlig att inget land hittills klarat av att stå under denna kontroll och samtidigt utveckla kärnvapen.

Avvägningen mellan risk och nytta är grundläggande för all verksamhet. Exempelvis ser vi nyttan som övervägande när läkemedelsföretag etableras, trots att det finns en teoretisk risk att dessa även framställer biologiska massförstörelsevapen. Om kärnkraftens risker har det skrivits spaltkilometrar men mycket lite om nyttan. En av dessa är hur mycket mer energi en reaktor producerar jämfört med andra energislag: den utvinnbara mängden energi ur en bit kärnbränsle, stor som ett suddgummi, motsvarar ungefär ett års energiförbrukning för en villa och det genereras en lika liten mängd avfall.

Andra aspekter som ofta saknas är kärnämneskontrollens faktiska omfattning och utförande samt det omfattande säkerhetsmaskineriet kring driften av kärnkraftverk världen över.
Inom parentes menar vi att Greenpeaces intrång i Forsmark häromdagen inte ifrågasätter säkerheten i någon teknisk mening då det fysiska skyddets första barriär, staketet, fullt ut fyllde sin tänkta funktion att upptäcka och fördröja inkräktare.
Kärnkraften kräver helt enkelt en saklig diskussion, så att människor erbjuds den komplexa verklighetsbild som krävs för att kunna göra rationella avvägningar.

Ane Håkansson
professor i tillämpad kärnfysik
Sophie Grape
tekn dr i kärnfysik
Institutionen för fysik och astronomi, avdelningen för tillämpad kärnfysik