Trots sina professorstitlar verkar Ane Håkansson och Sophie Grape ha hämtat sina argument för kärnkraft från någon av industrins propagandaskrifter på 60–70-talen. I deras artikel i UNT den 18/6 påstås bland annat:

Kärnkraften produceras ”till en förhållandevis låg kostnad”. Kärnavfallet stannar kvar ”där det skapas” och utgör mycket små kvantiteter. Energiutvinningen ”påverkar den levande miljön väldigt lite”. Som desinformation är detta faktiskt extremt även för att komma från kärnkraftkramare.

Eftersom allmänheten i ett kvarts sekel har saknat information om vad kärnkraft innebär måste man antagligen påminna om elementa: Uranbrytningen medför alltid utsläpp av långlivad radioaktivitet till jord, luft och vatten, och väldiga markområden måste efter brytningen isoleras för överskådlig tid. Kärnkraften är världens hittills mest subventionerade energikälla, och nya reaktorer beräknas idag kosta mellan 50 och 100 miljarder per styck. Avfallet har unika spridningsegenskaper i tid och rum. Trots 50 års intensiv tankeverksamhet finns ännu inget mer konkret förslag än att skapa jättelika underjordiska tunnelsystem och tiotusentals metallkapslar, ägna några decennier åt att placera avfallet i dem, stänga det hela och hoppas att det ska hålla tätt genom istider, uppvärmningar och rörelser i jordskorpan.

Ämnet för min artikel 4/6 var annars kärnvapenspridningen. I denna ödesfråga är Håkanssons och Grapes reaktion att kärnkraft är ”en mycket dålig utgångspunkt för kärnvapentillverkning”. De frågar sig varför kärnkraft måste vara en förutsättning för kärnvapen, som om de inte hade förstått att samma fysikaliska process ligger till grund för båda.

Man kan förstås genom stulet eller med mutor inhandlat material bygga upp bomberna direkt, utan omvägen via egen kärnkraft. Att från noll bygga upp själva materialet enbart för vapenbruk, som man gjorde från början, blir idag oerhört kostsamt, omöjligt att dölja och innebär politiskt självmord. Civil kärnkraft är däremot förenat med subventioner och innebär möjlighet att i en framtid ”vid behov” tillverka atombomber.

Avtal och inspektioner kan aldrig bli en tillräcklig garanti mot kärnvapen, så länge material och teknik finns tillgängliga. Detta har klarlagts i många studier.

Men Håkansson och Grape förlitar sig på atomenergiorganet IAEA som en garanti mot militär användning, utan att låtsas om vad jag skrev i min artikel om ickespridningsavtalet, NPT. IAEA har alltså accepterat det radikala brott mot NPT som handelsavtalet Indien-USA innebär (godkänt av Sverige). En kärnvapenmakt som vägrar underteckna skulle aldrig få hjälp med civil kärnkraft, enligt NPT.

Som kontrollorgan har IAEA aldrig blivit vad det utgett sig för. Därför har vi idag ett läge där kärnvapenspridning genom terroristgrupper är det mest sannolika, därnäst spridning genom sönderfallande stater, samt kärnvapenmakter som ständigt tillåts uppskjuta sin egen utlovade del av NPT.

IAEA är främst ett verktyg för kärnkraftindustrin, det har länge stått klart. Att lansera den planerade expansionen av kärnkraft i tredje världen som ett sätt att ge människor mat och vatten är en sällsam kombination av bristande verklighetskontakt och iskall beräkning. Säljoffensiven är i stället en försåtlig och destruktiv variant av neokolonialism, som behöver granskas i dagsljus.