På väggen i lägenheten i Flogsta hänger en grodguide som plansch och en världskarta med röda, silvriga och blåskimrande pluppar ovanför den röda sammetsmjuka soffan. Plupparna anger var i världen hon har spelat och de är en imponerande skara.

– De senaste två åren har jag rest runt väldigt mycket och kartan är mitt sätt att hålla koll. Det kan kännas lite overkligt ibland – har jag verkligen varit i Georgien? säger Klara Lewis vars senaste resa gick till musikfestivaler i Mexiko.

För omväxling skull hade hon lagt in en hel semesterdag och passade på att besöka antropologiska museet i Mexiko city och blev som besatt av allt hon såg.

Artikelbild

Innanför vardagsrummet är hennes arbetsrum, sparsamt inrett med röd lavalampa och en ljusslinga på väggen. Där har hon sitt arbetsverktyg, datorn med tusentals insamlade ljud. De ligger i mappar döpta till: ”Hong Kongs flygplats, informationsmeddelande vid sjukdom”, ”Pinnar som går sönder mot grus”, ”Fågelsång i skogen” eller ”Cykelgnissel, Flogsta” ett ljud som uppstod cyklars ekrar mötte varandra och lät som en obehaglig fiol.

Hon samplar låtar och använder dessutom inte alltför högljudda men vardagliga ljud.

– Jag spelar in så kallade found-sound, hittade ljud och återanvänder dem. Det tycker jag är en fin tanke. Ofta uppstår den mest spännande musiken av ruffa, lite skitiga inspelningar som innehåller något som gått fel. Jag vill ta de elektroniska ljuden till en mänsklig plats, säger hon.

Klara Lewis är yngst på sitt skivbolag, endast 23 år och autodidakt. Hon komponerar, producerar och framför sin musik själv och i år har hon gett ut sitt andra album, ”Too”. Genren är experimentell elektronisk musik. Inte direkt dansmusik, men hon har haft spelningar då publiken dansat, åtminstone till vissa låtar.

Artikelbild

– Min musik ska inte vara svår att ta till sig. Man behöver inte förstå den, det gör inte jag. Jag vill skapa stämningar och atmosfärer, förmedla känslor. En låt ska inte enbart ha en känslostämning, utan får gärna vara motsägelsefull, precis som vi människor är.

Hon fick sitt skivkontrakt kort efter hon gått ut gymnasiet. Bolaget som tackade ja, var det första hon skickade musik till. Rätt djärvt för en tjugoåring.

– Jag tänkte nog bara vad är det värsta som kan hända. Och kom fram till – att de säger nej. Och det behöver ju inte betyda att musiken inte är bra, utan bara att de inte tycker om den, säger Klara Lewis på sitt självklara vis.

Att säga att hennes karriär hittills varit rak och snabb är ingen överdrift. Klaras förklaring är stödet hemifrån, workshops på Uppsala konstmuseum när hon var liten – det blev hennes andra vardagsrum – och en portion ilsken energi som hon fick på högstadiet; den rasism och sexism som fanns på skolan hade hon inte väntat sig att möta.

Klara Lewis pappa, Graham Lewis, är basist i postpunkbandet Wire och kommer från Storbritannien. Hennes mamma, Liv Lewis Elvander drev Uppsala legendariska musikscen Barowiak.

– Musiken och mycket kultur har alltid funnits inom min familj. Som barn fick jag hänga med musiker och konstnärer och blev tagen på allvar. Det var ingen uppdelning mellan barn och vuxna och en välkomnande attityd och ett lekfullt och inkluderande förhållningssätt, långt borta från stel elitism, säger hon.

På Katedralsgymnasiet i Uppsala fick hon chans att utvecklas. Som slutprojekt komponerade hon en EP och musik från den ingår delvis på Klaras första album ”Ett” som gavs ut för två år sedan.

Men redan på högstadiet komponerade hon musik, det började med en kortfilm som hon sen gjorde soundtracket till. Filmen visades på filmfestivaler för unga och musiken spelades på BBC radio.

– Den feed-backen kom verkligen som en bonus. En annan inspirerade plattform för mig var en kurs på pop-kollo för unga tjejer som leddes av mina idoler The Knife, säger Klara Lewis.

Dessutom spelade hon bas i skolbandet och var då yngst och enda tjejen. I samma veva, som trettonåring, tänkte hon bli basketproffs men stannade i växten. Vilken förlust för musikintresserade det kunde ha blivit om hon hade fortsatt växa.