• torsdag 30 oktober 2014
Hammarbys tunga start - behöver spela enkl... Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Kompositören kommer fram

Åsikterna om författaren Gunnar Wennerberg har alltid gått isär. Magnus Alkarp läser en sympatisk berättelse om en vilsekommen konstnärssjäl i 1800-talets Uppsala.

Det är inte precis första gången vi läser om Gunnar Wennerberg – Gluntarnes upphovsman. Ett av de mer intressanta försöken att komma Wennerberg in på livet gjordes av Erik och Marta Ronne i Ergo för några år sedan. Men alltför ofta har författaren och docenten, lektorn, landshövdingen, ledamoten av Svenska Akademien, statsrådet, serafimerriddaren och prins-uppfostraren Wennerberg stått i förgrunden. Kompositören Wennerberg har – med Gunnar Syréhn som det enda lysande undantaget – sällan fått en syl i vädret, vilket är en smula besynnerligt eftersom Gluntarne i grund och botten är ett musikdramatiskt verk.

Åsikterna om författaren Wennerberg har alltid gått isär. När det blev på modet att avsky Uppsala, vilket nästan uteslutande drabbade dem som misslyckats i sina studier och som i sin bitterhet försökt att trösta sig med Strindberg, framställdes Gunnar Wennerberg som en bidragande orsak. Men även av mer sansade betraktare fick Wennerberg på nöten. Sten Lindroth menade att Gluntarne var ”menlös efterromantik”, medan Gunnar Hägg kort och gott konstaterade att det var ”dålig litteratur”. Det är orättvist. Kritiken skjuter dessutom över målet. Det är möjligt att några av Wennerbergs litterära malörer kan ha varit sända av hin-onde, men det är ju trots allt ganska oskyldig underhållning vi talar om.

Karl G Fredriksson, Lilian Fredriksson och Lars-Åke Skagegård ägnar sig över huvud taget inte åt att sätta betyg eller magistralt vifta med pekpinnarna vilket är en av anledningarna till varför man ganska fort tycker om deras verk. Bortsett från att de ibland försöker sig på att se mönster och orsaker där sådana troligtvis inte går att finna, är det en mycket sympatisk berättelse. De vill i all ödmjukhet berätta för oss om en något vilsekommen konstnärsande i 1800-talets Uppsala, och de gör det med en värme som består långt efter det att man lagt boken ifrån sig. Det är faktiskt imponerande.

Det är ingen bok för den som är ute efter musiken – Wennerbergs melodier eller ganska särpräglade pianoarrangemang – men det har nog aldrig varit meningen. Däremot återfinns alla Gluntarnes texter, vilket är en liten kulturgärning i sig. Vad man än tycker om Gluntarne och Gunnar Wennerberg, och oavsett om det är fråga om dålig litteratur eller inte, är de en viktig del av Uppsalas historia och i Ett tioårigt dundrande kalas finns det gott om pärlor för den som vill utforska den historien. Bara av den anledningen borde den här boken stå i varenda Uppsalabos bokhylla.

Magnus Alkarp

kultur@unt.se

 

Kultur & Nöje