Krönika Jag visste genast att jag ville åka dit, just för att det skulle bli svårt att skriva om det. Det danska konstmuseet Arken, som ligger vid kusten strax söder om Köpenhamn, visar fram till den sjätte augusti en utställning med hyperrealistiska skulpturer.

Flera av de medverkande konstnärerna har en bakgrund inom filmindustrin, där de har arbetat med specialeffekter. Nu bygger de naturtroget exakta människokroppar av vax eller silikon. De måste ha ägnat veckor åt knottrorna på låren, ögonfransarna, de ojämna naglarna och andra detaljer som en romanförfattare aldrig behöver beskriva.

Det mesta av deras jobb går ut på att framställa hud, och deras skicklighet gör att jag blir medveten om att det finns många sorters hudlandskap på samma kropp. Under fotsulorna skrynklar sig huden på ett särskilt vis.

Utställningen heter ”Gys! Er den levende?” ”Gys!” betyder ”rys!” Titeln tar fasta på den subtila rysning som uppstår när vi möter en skulptur som är lite för människolik.

Det var för den där rysningens skull jag åkte dit. För att komma den närmare och se om jag skulle kunna sätta ord på den.

Hyperrealism är ingen förlåtande genre. Människor är mycket skickliga på att avgöra om det är något som inte stämmer med det material som ska föreställa hud. Om vaxet som konstnärerna har använt är en aning för genomskinligt, eller om plasten är en aning för hård och blank dör illusionen omedelbart. Någon spänning uppstår inte.

Den första skulpturen jag ser är av det slaget. Man hade lika gärna kunnat ställa dit en skyltdocka från H & M. Kanske är hela utställningen meningslös, tänker jag. Sedan går jag in i nästa rum och känner något som för ett kort ögonblick påminner om att bli skrämd. Den danske konstnären Peter Land har framställt sig själv som uteliggare, sovande i en papplåda, och illusionen är äckligt perfekt. Äcklig och fascinerande.

Samma sak kan sägas om Daniel Firmans skulptur ”Caroline”. Även den tredje gången jag går runt hörnet och får syn på henne är det som att se ett spöke: en tonårig tjej, klädd som om hon var en av museibesökarna, med huvudet lutat mot väggen. Är det värt att lägga ner så mycket arbete som Firman måste ha gjort för den halva sekundens rysning? Ja, varför inte! Konst är, bland mycket annat, ett underbart slöseri.

Ett par av konstnärerna arbetar med förvrängda kroppar; det gillar jag. Kvinnan i Evan Pennys verk ”Panagiota” är utdragen över en vägg. Det ser ut som om han hade rört kameran i sidled medan han tog ett porträtt av henne, och sedan bestämt sig för att återskapa den svajiga bilden i tre dimensioner med perfekt naturtrogenhet, ner till blänket i de utdragna ögonen.

Patricia Piccinini har gjort en varelse som befinner sig någonstans mellan trollunge och larv. Hennes ”Newborn” är alldeles för söt för att bli obehaglig, den väcker upp andra svårbeskrivbara känslor istället, placerad på ett stycke päls för att hålla värmen.

Man ska ju helst avsluta en krönika med någon sorts slutsats. Går det att dra en slutsats här? Jo, kanske. Detaljnoggrannheten leder inte av sig själv till konstverk som vaknar till liv. Hyperrealismen är ingen genväg, den är en konstnärlig väg bland många, lika osäker och riskfylld som alla andra. Vissa av skulpturerna på ”Gys!” har det, andra inte.

Jag pratar om utställningen med en bekant, och hon berättar om en sprucken flertusenårig egyptisk träskulptur av en ämbetsman.

För henne hade den enkla träskulpturen det särskilda uttryck som gjorde att den omedelbart blev till en person.