Den japanska fysikern Masanao Abes (1891-1966) fotografiska undersökning av det heliga berget Fuji och de moln och vindströmmar som omger dess gäckande topp är visserligen inte konst i sträng mening, men Abes arbete bär ändå den konceptuella klarhet och den närmast envetna besatthet som präglar det bästa av den japanska konsthistoriens 1900-tal. Smaka bara på namnet som han gav sin forskningsstation på Gotembahöjden nedanför det heliga berget: ”Abes forskningsobservatorium för moln och luftströmmar”.

Den lilla utställning om Abes forskning som Gustavianum bjuder på är en liten bedårande pralin om den hängivenhet som både bra konst och schyst vetenskap bör ha gemensamt.

Med storbildskameror och spjutspetsteknik som höghastighetsfilm och stereoskopiska bilder verkade Abe på toppen av sin tids vetenskap, men fick som verksam i det före andra världskriget fortfarande isolerade Japan inte det internationella erkännande han möjligen förtjänade.

Fotografier, film och mätutrustning bildar ett kluster av moln- och Fujiforskning som i visuell slagkraft blir en naturlig hänvisning till Hokusais kända träsnitt av samma berg, något som Yoshiaki Nishino på universitetsmuseet i Tokyo, som har producerat utställningen, skriver i en liten katalog.

Utan att egentligen begripa särskilt mycket av den forskning Abe sysslade med, blir den insikt han mödosamt arbetade sig fram emot högst kännbar på ett fascinerande sätt.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att jag efter utställningen genast bläddrar fram ett euforiskt Bob Hund på Spotify: ”Tralla la, lilla molntuss, kom hit ska du få en puss.”