Vi matas ständigt av bilder. Vad gör flödet egentligen med vårt sätt att se? Fungerar det som sandpapper och bryter ned, eller skapar det en skarpare, mer vältränad blick?

I Bonniers konsthalls höstsatsning ”Bilden av krig” undersöker curatorn Theodor Ringborg genom ett trettiotal internationella, mestadels väldigt etablerade konstnärskap hur samtidskonsten förhåller sig till de krigsbilder som utgör en stor och sensationell del av det flöde vi befinner oss i. Det blir en angelägen men förvånande distanserad utställning.

Att metadiskussionen får en distanserad ton är inte så underligt. Dels är utställningen en del av Ringborgs pågående avhandlingsarbete. Dels kräver det explosiva stoffet ett samlande andetag för att låta sig gestaltas på ett sätt som inte bara uttrycker utan också analyserar.

Det där distanserade steget bakåt finns för övrigt också i vårt sätt att betrakta, vilket följdriktigt är motivet i Martha Roslers klassiska fotomontage som för ihop krigsbilder med glassiga heminredningsreportage i ett lättfattligt konstaterande av vårt avtrubbade sätt att se.

Faktumet att varje bild vi ser bara är en del i en kedja som återkommer i flera verk. David Claerbout har klippt ihop en bild av ett störtande nedskjutet plan från Vietnamkriget med en samtida film av samma plats. Mykola Ridnyis ”Vanliga platser” har parat ihop stillsamma miljöscener från Ukraina med ljud från kravaller och andra våldsamma händelser som utspelat sig på de aktuella platserna.

Phil Collins video ”Hur man skapar en flykting” går ett steg längre och visar autentiska scener från Kosovokriget där pressfotografer försöker regissera sina objekt för bästa mediala effekt.

Bildens tillblivelse står också i fokus för Mari Bastashevskis projekt ”State Business”, som med fotografier och dokument undersöker internationella vapenkonferenser och andra halvofficiella makthändelser som vanligen undgår allmänhetens blick.

Utställningens självklara emotionella centrum blir dock Lawrence Abu Hamdans skakande ljudverk ”Saydnaya (19 saknade)”, som bygger på intervjuer med människor som undsluppit det syriska dödslägret Saydnaya, där de hållits fängslade i mörker och nästan total tystnad. Verket har tillkommit i samarbete med Amnesty och Forensic Architecture för att kartlägga det ökanda före detta fängelset dit inga internationella observatörer sluppit in.

Vittnesmålen från dödslägret är smärtsamma och i kombination med Alan Sekulas ”Krig utan kroppar”, en bildserie från ett amerikanskt flygvapenmuseum som visar glada besökare närgånget smeker en kanon, blir effekten nästan en kronisk smärta.