Några sparvar flockas kring en talgboll som av okänd anledning hänger invid en rad mäktiga kolonner i en gammal katedral. Högt över de små fåglarna trotsar gotiska korsvalv tyngdlagen och strävar uppåt. En rad torkade skalbaggar i bildens topp vittrar sönder i realtid. Lite längre ner i bilden finns svaret på varför. En liten soldat som ligger bakom en kulspruta har öppnat eld.

Talgvard och Eldgivning i skalbaggslåda är två av Mattias Bäcklins minutiöst utförda teckningar, som just nu visas på Teatergalleriet. Humor, naturintresse, tålamodsfrestande detaljrikedom och svärtad dramatik är återkommande hos Mattias Bäcklin som möjligen kan beskrivas som en konstnär som rör sig mellan genrer som alla är på fullaste allvar.

Den vittrande samlingen av mödosamt insamlade insekter dyker upp i flera verk och är en lysande bild av hur kunskap och erfarenheter ständigt går förlorade. Det är inte bara liv och ägodelar som är till låns, alla eventuella insikter kommer också att glömmas bort. Det är plågsamt nog att tänka sig att domen gäller den enskilda individen, och riktigt deprimerande då det handlar om hela den mänskliga flocken. Dessbättre serveras den beska sanningen i ett utomordentligt underhållande format.

Man skulle tro att steget är långt från Bäcklins (i huvudsak) svartvita och drastiska uttryck i blyerts till Berit Sahlströms färgstarka vävar, som fyller Galleri 1 till brädden. Men i det tidskrävande hantverket har de något gemensamt. Berit Sahlströms bilder imponerar både vad gäller teknik och form. Utställningen innehåller också några målningar, men de visar mest att det är textilen som är konstnärens styrka. Det som är riktigt spännande med Salströms verk är att hennes textiler inte sneglar på andra tekniker utan i stort sett håller sig inom traditionens ramar, vilket gör att de skiljer sig från mycket av den textil som de senaste decenniet har lyft fram genren i ljuset. Här är textilen intressant i egen rätt, vilket faktiskt inte är så vanligt som man kanske vill inbilla sig.

Ett porträtt av Selma Lagerlöf, Butoselma, visar en kraftfull författare i en återhållsam färgskala som får en kraftig puff mot betraktaren av bakgrundens djupa röda färg. Ett nästan hypnotiskt möte. Precis som den blåa bildväv som visar Drottning Taitu av Etiopien. Med ull på linvarp har Sahlström tolkat drottningens traditionella etiopiska smycken och helheten andas lycklig multikulti utan de välmenande pekpinnar som ofta förstör liknande ansatser.

På Kulturkaféet inne på gården bakom Galleri 1 presenterar Gudrun Westerlund utställningen Vandra vidare eller Anfall av dromomani, som är ett slags stillsamt tribut till rastlösheten. Utgående från ett mjukt (själv-)porträtt i äggoljetempera har Westerlund gett sig ut på en färd över världen. Dromomani betecknar ett nästan sjukligt resande, och den myriad av små figurer, alla hämtade från porträttmålningen, som Westerlund låter resa över fotografier, akvareller och vykort ger onekligen intryck av att inte kunna sitta stilla någon längre stund.

Det hela kunde vara en drift med vår fallenhet att manifestera vad vi gör – den som tidigare fick oss att författa stolta vykortsrader så att grannen skulle veta exakt hur exklusiv safarin och/eller minibaren var, och som numera tjänar som drivkraft bakom stolta statusrader om cup-cakes, lyckliga familjer och fin kulturkonsumtion. Dessutom är projektet en smålustig hänvisning till Marianne Lindberg De Geers mäktiga självporträttserie Jag tänker på mig själv.

Ytterligare en uttrycksmässig kovändning hittar vi på Stadsbiblioteket där finländaren Erik Bruuns livsverk av bruksgrafik visas i en sammanfattande helhet. För mig, som kommer från Finland, är Bruun ett kärt återseende. Frimärken, djurbilder, reklam, bokillustrationer, sedlar. Det finns garanterat inte ett enda hem i Finland som inte har eller har haft besök av Erik Bruuns konstnärskap. En fin chans för Uppsalapubliken att fylla i den där gigantiska kunskapsluckan som brukar finnas när det handlar om kunskap om det som tidigare beskrevs som den östra halvan av landet.