”Hon läste Camus [camy], jag tror hon ville fly” skald ade en gång nationaluroxen Ulf Lundell och satte fingret på en väsentlig del av det som kulturkonsumenten jagar, nämligen eskapism och alternativa verkligheter som för ett ögonblick tränger bort en påträngande och obehaglig samtid. Det är bara att se på de senaste veckornas svenska totalhaveri till terroristjakt för att förstå att vi har en drift att skapa en värld av säkerhet och kontroll om den vedertagna världen känns för osäker – uppenbarligen på bekostnad av principer som vi i vanliga fall skulle beskriva som essentiella för vår egen rättsstat.

Det går att fly in i de flesta typer av konst, men kvalitet och konsekvens är två faktorer som hjälper till. Det förstnämnda av uppenbara orsaker, det senare för att det så tydligt bidrar till att ge det aktuella uttrycket en känsla av nödvändighet, vilket är ett självklart steg mot garderoben som tar oss till Narnia.

Konsekvens är något som nästan finns i övermått hos C Göran Karlsson, som är tillbaka på Galleri Strömbom med sin mycket renodlade estetik, där världen är uppbruten till en serie former som liksom kamerans eller skärmens pixlar kan formulera nästan vad som helst inom sitt estetiska paradigm. C. Göran Karlssons uttryck blir verkligen något av en parallell verklighet där man för en liten stund kan stänga ute resten av världen.

Artikelbild

Mollbrinks. Pernilla P Stappe, "Dagens". Olja på duk.

Den här gången har konstnären dessutom sökt sig mot en utsaga för just ”lugn och rofylld trygghet” och har utgått från en bild av en ängel av 1500-talsmålaren Titzian. Nu befinner sig visserligen C Göran Karlssons konkretistiskt anstrukna uttryck väldigt långt ifrån venetianskt renässansmåleri, men kopplingen känns ändå förhållandevis självklar genom den sakrala känsla som förmedlas i de lugna, nästan kyrkofönsteraktiga, rutnätsbilderna i äggoljetempera. De klara färgerna går åt alla möjliga håll, men en grundfigur som liknar ett kors eller siluetten av en bevingad gestalt skapad av rektanglar och kvadrater går igen i merparten av bilderna. Att låta blicken surfa längs den långa raden av bilder, som alla 34 har titeln ”En ängel i rummet”, blir utpräglat meditativt.

Ett närapå diametralt motsatt anslag återfinns i Pernilla P Stappes glada fantasibilder, som just nu visas på Mollbrinks konst. Beröringspunkterna mellan utställningarna är i stort sett obefintliga, med undantag för att båda två handlar om måleri och konsekvens. Stappes nostalgiska och varma bildvärld söker ingen som helst komplicering utan vill med en naivistisk touch förmedla glada stunder av fest, sång och höstpromenader. Det är en bildvärld som har sina begränsningar, men en sammanhållen estetik och ett nästan filmiskt berättande öppnar dörren och gör att många lär uppskatta vardagsflykten.