Ingenting är statiskt. Allt förändras ständigt. Du kan inte stiga ner i samma flod två gånger. Vi lever inte i en verklighet, vi skapar den ständigt på nytt och på nytt.

Ja, det är lätt hänt att man låter som en trött citatsamling när man ska konstatera livet och världens självklara fundament.

Och ändå stretar vi ofta emot. Försöker precisera fasta motsatsförhållanden och dikotomier som vi kan ställa ifrån oss som om de vore föremål och betrakta på håll eller i trygga montrar som en gång för alla slår fast något faktiskt som lätt låter sig processas. Det är ett mänskligt drag att vilja fixera det som är en föränderlig massa av kunskap och strukturer. Ibland har det också hjälpt oss att undvika att upprepa onödiga misstag. Att kasta sig på en eld för att man fryser är ju inget man är betjänt av att pröva mer än en gång. Men minst lika ofta har det fått oss upprepa tidigare felsteg trots att vi borde veta bättre.

För konstens del gick i stort sett hela det tjugonde århundradet ut på att lösgöra sig från bilden av konstobjektet som en fast betraktande och unik utsaga från en konstnärs sinne. Konsten är inte resultatet av en process, utan en del av ett ständigt pågående. Från Marcel Duchamp och dadaisternas friläggande av vardagsobjektets fasta funktion till postmodernismens pedagogiska kaos av den stora enda berättelsens omöjlighet.

Konstobjektet är inte en bild som visar välden som den är, utan ett fönster där du, betraktaren, kan titta ut på en föränderlig värld. I bästa fall med ditt kritiska tänkande aktiverat.

Det ovannämnda är orsaken till den svenska konstnären Öyvind Fahlströms (1928-1976) stora betydelse. Den maniskt mångsidiga Fahlström befann sig mitt i smeten när 60-talets öppna konst med pop och konceptualism slutligen gjorde korv av de falska hierarkierna. Med texter, spel, happenings, interventioner, dokumentationer, föränderliga målningar och en på en gång snårigt detaljerad och mycket svepande systemkritik blev Fahlströms verk en virvelvind som ställde betraktarens medverkan och tanke i centrum.

I utställningen ”Manipulera världen – Aktivera Öyvind Fahlström”, där Moderna museet låter fyra av hans mest centrala verk möta 28 internationellt arbetande och intressanta kolleger från vår tid. Det fungerar utmärkt.

I ”World Trade Mopoly”, en spelplan med världens länder som ”tomter”, slår Fahlström fast det uppenbara – vår verklighet är en massa av pågående manipulation och förändring. Den stora gestaltningen ”Dr Scweitzers sista uppdrag” består av mängder av små, poppiga bilder som mer än något annat tydliggör att den berättelse de tillsammans formulerar kan läsas på mängder av olika sätt. Fahlström startar, eller snarare pekar ut, händelsekedjor. Led mer än slutpunkter. Konsten blir ett forum för reflektion och fundering, mer än för slutsatser. Tyska Hito Steyerls väldiga, cyberpunkigt dystopiska film ”Factory of the sun” och amerikanska Candice Lins ”System for a Stain” – en märklig destillator som färgar vatten rött med hjälp av koloniala råvaror som te och socker, för att släppa ut en pöl av den blodlika vätskan i en annan del av rummet – har bägge något av Fahlströms både exakta och svepande rörelse. För att bara nämna två överraskande fina möten.

Det finns kanske lösningar inbakade i Fahlströms komplexa installationer. Men de är svåra att nå, och det är förstås ingen tillfällighet. Problemförklaringen är däremot tydlig. Det mustiga verket ”World bank” består exempelvis av ett mörkt rum med en hög guldtackor som en pyramid i mitten, plus en mängd detaljer som ökar graden av komplexitet. Det är dock kapitalismkritiken som ska nå betraktaren, och insikten om att det inte finns några enkla lösningar.

Ibrahim Mahamas ”Location” består av jutesäckar från konstnärens hemland Ghanas exportindustri. Upphängda på väggarna blir säckarna en kokong där betraktaren stiger in i det som vanligen utgör en yta av den globala postkoloniala ekonomin. Verket har visats i många utföranden tidigare, men i de ganska låga rummen på moderna museets nedre plan blir den klaustrofobiska känslan extra påtaglig. På golvet i samma rum ligger Katarina Pirak Sikkus stora, vita markduk som bär spår från ett tumultartat möte mellan demonstranter, polis och markägare i samband med en omstridd provsprängning för mineralutvinning utanför Jokkmokk. Rummets olika verk flyter samman i en både tydlig och komplicerad talkör. Öyvind Fahlström hade alla gånger varit nöjd.