Om renässanskonstens porträtt av kvinnor finns mycket intressant skrivet, bland annat i antologin ”Konst, kön och blick” (Anna Lena Lindberg, red.). Där skriver Patricia Simons om det kvinnliga porträttets funktion och framför allt hur det skiljer sig från dess manliga motsvarighet. Här blir tydligt att det bland avancerade håruppsättningar, dyrbara smycken och bortvända blickar är renässansmannens blick som definierar renässanskvinnans uppenbarelse, inte minst så som den avbildas i konsten. Men vad händer när 1400-talet får möta 2000-talet?

Svaret, eller åtminstone ett svar, finner vi på Galleri 1. AnnaKarin Svensson har tagit några kliv bort från sina bekanta brodyrer och låter såväl tekniker som tidsepoker mötas i utställningen ”Renässans”. I sina datorarbetade fotocollage, tryckta på textil, enas äldre målningar och deras moderna motsvarigheter porträttfotografiet. Resultatet är en spännande symbios, ett möte som håller betraktaren på spänn i jakt efter vad som hör hemma var och vad som ska bort. Konstnärens textilkunskaper går igen i såväl klänningar och bakgrundens snirkliga mönster som i de skissartade streck som ska likna brodyrtrådens väg över sin duk.

Men om 1400-talets kvinnoporträtt karaktäriseras av ansikten i profil, tyglat hår och fingrar tyngda av ringar är AnnaKarin Svenssons moderna renässansbilder dess motsatser. Vi möter unga ansikten med självständiga blickar, individer med egna uttryck som bär sin utsmyckning och inte tvärtom. Utställningen uppmärksammar oss på såväl vår egen som de avbildade kvinnornas/flickornas blick i konsten, då och nu.

Artikelbild

Spännande symbios. Datorbearbetade collage, tryckta på textil, av AnnaKarin Svensson på Galleri 1.

På Galleri Strömbom går det inte att ta miste på vilken tid, och vilka temperaturer, som är i antågande. Förutom att vernissagevinet byts ut mot väldoftande glögg så är väggarna beklädda med rimfrostiga trädgrenar och snötyngda skyar. Utställningslokalen är bekant för Annette Hammarén som har ställt ut sina tavlor här flertalet gånger förut. Den här gången är det med utställningen ”Vinter” hon gästar galleriet och vinter blir det med besked.

Det är framför allt oljorna som gör intryck (här finns även ett par tavlor i etsningsmetoden akvatint) och ett par på ett sådant övertygande vis att det suger till i maggropen. Hammarén har en sällsynt förmåga att hantera och förmedla skiftningar i natur, temperatur och ljus. Och det utan att avslöja den egna konstnärshandens närvaro. Faktiskt så tycks några av dukarnas motiv ha applicerats av naturen själv, som om den indränkt i färg rullat över den vita ytan. Hur spännande kan ett skogsbryn eller en vattenkälla egentligen vara, kanske du undrar då? Hur spännande som helst, svarar jag. I vart fall när de som Hammaréns motiv får en att vända blicken upp mot taket i tron att riktiga snöflingor när som helst ska börja dala.