Den fotografiska bildens uppkomst och popularisering under den senare hälften av 1800-talet var en teknisk revolution fullt jämförbar med den övergång från analog till digital värld vi nu genomlever.

Det är svindlande att föreställa sig den, gissar jag, nästan alkemiska effekt de tidiga fotografierna måste ha haft på sina betraktare. Men precis som vi idag, efter ett par decennier med hygglig uppkoppling, sällan häpnar över det som internet erbjuder blev också fotografiet vardag rätt snabbt. Det visar om inte annat Moderna museets ”Skrivet i ljus – de första fotograferna”, som gör en fin utgrävning i museets egen samling av bilder från den senare hälften av 1800-talet. Fotografiska visitkort blev snart en modern självklarhet, och kommersiella fotoateljéer blev en given del av gatubilden. Utställningen visar bland annat ett stort urval från Rosalie Sjömans ateljé på Drottninggatan i Stockholm, och även om de små visitkortsbilderna inte sticker ut bildmässigt bär de något av mediets snabba triumf. De ganska pyttiga bilderna bjuder, inte olikt dagens sociala medier, på en vagt idealiserad verklighet där en spinnrock eller en uniform antyder ett yrke.

Men utställningen visar förstås också tidigt fotografi av en mer magisk karaktär. De skotska pionjärerna Robert Adamson och David Octavius Hill, ingenjör respektive porträttmålare, utvecklade tillsammans en version av kalotypi – den första tekniken som resulterade i en positiv bild – och deras breda gestaltning av samhället i Edinburgh från mitten av 1840-talet har en underton av brinnande upptäckarlust. Något liknande finns för övrigt i amerikanen Carleton E. Watkins storslagna naturbilder från Yosemite Valley. De massiva bergen, ofta fångade från en plats som erbjuder bilden en romantisk inramning av vyer och växtlighet känns visserligen söndervisade och nästan tråkiga, men det är bara för att de verkligen arbetade fram en arketypisk landskapsbild som fortfarande frodas på, säg, instagram.

Artikelbild

| Nils Strindbergs enigmatiska bilder från ingenjör Andrées havererade ballongfärd till Nordpolen är ytterligare ett självklart inslag i utställningen.

En samling stora och minimala daguerreotypier är också ohjälpligt fascinerande. Den negativa, unika bild som tekniken medgav har ett skimmer av nyupptäckt skatt. Vid sidan av intima porträtt och nakenbilder i små hemlighetsfulla dosor sticker Johan Wilhelm Bergströms klassiska daguerreotyp av Uppsala domkyrka från 1850 ut som ett litet utropstecken.

En serie bilder av Oscar Gustave Rejlander, den enda svensk som regelmässigt nämns när fotohistorien skrivs, är också något av en höjdpunkt. Rejlander levde och verkade i England och tillhörde en grupp fotografier som snabbt började utforska den nya teknikens konstnärliga potential. Det metaforiska fotomontaget ”Livets två vägar”, Rejlanders mest kända bild, där ett par vilsna unga män slits mellan halvnakna sirener och ett respektabelt familjeliv är visserligen mest en överlastad kuriositet. Dessbättre visas också andra bilder, där Rejlander tydligt låter sina objekt interagera på ett sätt som visar att fotografiet kan vara långt mer än en iscensatt avbildning.

Nils Strindbergs enigmatiska bilder från ingenjör Andrées havererade ballongfärd till Nordpolen är ytterligare ett självklart inslag i utställningen. Det är svårt att inte trollbindas inför Strindbergs idoga dokumentation av de fördömda expeditionsdeltagarnas vardag på isen. Ännu bättre är emellertid John Hertzbergs bildserier av Strindbergs kamerautrustning och oframkallade rullar, tagna strax efter att expeditionens kvarlevor påträffats på Vitön 1930.

Parallellt med ”Skrivet i ljus” visar Moderna museet, i ett anslutande rum, den skotska konstnären Gerard Byrnes samtida filminstallation ”Jielemeguvvie guvvie sjisjnjeli – film i en bild”, vilket blir ett briljant möte. Byrne låter långsamt en kamera panorera genom de miljöer som står uppställda i dioramorna på Biologiska museet på Djurgården. Museet från 1893 är naturlig pendang till de gamla fotografierna och Byrnes behandlar de malätna dammiga djuren framför fonder målade av Bruno Liljefors som ett tredimensionellt fotografi. Om man bortser från en väl övertydlig ljudsättning med autentiska läten från diverse artbanker är ”Film i en bild” ett väldigt intagande verk.

Artikelbild

| De ganska pyttiga bilderna bjuder, inte olikt dagens sociala medier, på en vagt idealiserad verklighet där en spinnrock eller en uniform antyder ett yrke.

De två utställningarna korsbefruktar varandra. Effekten blir i sammanhanget verkligen någonting av penetration i de 1800-talssinnen vi nyss har sett både framför och bakom kameran.