Det börjar nästan bli lite tradigt. Men bara nästan. De senaste åren har det inte varit mycket att anmärka på vad gäller urvalet för de ganska få och mycket små stipendier som Uppsala kommun och Region Uppsala delar ut till konstnärer verksamma i regionen. De åtta konstnärer, fotografer och konsthantverkare som mottagit årets stipendier håller alla måttet, vilket rimligen måste tolkas som en hygglig diagnos för både urvalsprocessen och dess underlag.

Att stipendiatutställningen också följer de senaste årens mönster är kanske mindre positivt. Det blir rätt trångt i Offkonstens! rum på Uppsala Stadsteater, och eftersom utställningen bygger på verk som stipendiaterna själva väljer ut finns det inte någon röd tråd att följa. Det vore roligt – och angeläget – att stipendierna också följdes av en genomarbetad utställning som inte bara förevisade utan också problematiserade. Se där! Ännu ett uppdrag för den där konsthallen som Uppsalas konstliv så desperat behöver kompletteras med.

Det måste emellertid sägas att Helena Laukkanen, Anders Ryman, Natasha Dahnberg, Katarina Loelv, Jennie McMIllen, Pia Ulfendahl, Jenny Sunesson och Stuart Mayes respektive verk ändå samsas på förvånande konfliktfritt sätt i rummet. En av orsakerna till detta är att merparten av de arbeten som visas är förhållandevis lågmälda och på ett positivt sätt skickar vidare betraktaren till nästa verk utan att kräva ett överväldigande fokus.

Artikelbild

| Jag vill bo i en svamp. Mushroom, skulptur i pappersporslinnslera av Pia Ulfendahl.

Det ovanstående gäller lustigt nog även Enköpingskonstnären Stuart Mayes glittrande knallblåa skulpturer eller reliefer, som med sina skimrande ytor åtminstone i teorin borde vara högljudda. Men de olika typerna av vägghängda vapensköldar, varav några med en form som påminner om en mänsklig torso, finner sig bra i sällskap. Det gör också Jennie McMillans narrativa broderi, även om hennes svartvita berättelser om vardagens limbo kanske förlorar en del på att omges av många olika uttryck.

Vill man spåra ett tema, som i så fall beror mer på tidsanda än kuratoriell intention, så handlar den om att söka och bestämma identitet. Natasha Dahnbergs fotografier arbetar med bokstavliga rötter och jord ovanpå äldre, möjligen familjeärvda, textiler. Helena Laukkanens serie av upprepade porträtt av samma gestalt i utskuren mdf handlar om att särskåda ett ursprung. Dokumentärfotografen och antropologen Anders Rymans svartvita fotografier av romska EU-migranter kan beskrivas som ett försök att formulera om den roll som samhällets fördomar placerar på de avporträtterade.

Katarina Loelvs uppbrutna kollage av bilder är helt uppenbart en jakt på någon typ av startblock och Pia Ulfendahls delikata objekt i ömtåligt pappersporslinslera är ett slags arketyp när det handlar om att befinna sig mellan säkra former.

Med ett akvarium och två stela stolar där betraktare kan sitta och stirra på tropisk småfisk medan de lyssnar på ljudverket som är installationens huvudpunkt blir Jenny Sunessons ”This is Hawaii, part 2” utställningens självklara nav. Också här handlar det om att slå fast, eller kanske snarare utmana, en identitet. I ljudverket bubblar förvrängda (fisk-)röster, som inte alls är nöjda med den lott de tilldelats. Ett roligt verk som dessutom utan adaption går hem också hos en barnpublik.

Artikelbild

| Uppsnärjd i det blå. Untitled, blandteknik av Stuart Mayes.

För att äga rum i en ostrukturerad laxask är ”Stipendiatutställning 2017” inte så tokig. Men den blir ändå inte mer än en retning av den utställning som både stipendiater och publik skulle förtjäna.