Hans namn har en självklar plats i den svenska konsthistorien från det förra seklet.

Torsten Renqvist (1929-2007) är en av de stora gestalterna när svensk konst ska beskrivas och presenteras. Men särskilt ofta hör man numera inte talas om utställningar av denne mästare. Desto mer tillfredsställande är det att man i Bror Hjorths Hus i Uppsala ägnar sommaren 2018 åt en bred utställning av hans verk. Här finns nu möjlighet för Uppsalaborna att närmare lära känna den konstnär vars namn man kanske inte lagt på minnet men vars stora skulptur Trähyndan är ett av Uppsalas mest kända offentliga verk. Alla som någon gång besökt Akademiska sjukhuset har med säkerhet stått inför den manshöga träskulpturen, placerad utanför Grönwallsalen.

En egendomlig gestaltning kan man tycka, en skulptur föreställande det som annars är staden Roms symbol. Vad gör hon i Uppsala, varginnan som är känd som tvillingarna Romulus och Remus amma.

Artikelbild

| Dansande par, av Torsten Renqvist.

Torsten Renqvist har själv berättat om sina tankar med skulpturen och om sin vilja att bryta den ödsligt sterila sjukhusmiljön med en sinnlig träskulptur.

Nu står den nästan 2 och en halv meter höga skulpturen i den vackra långsmala utställningssalen i Bror Hjorths Hus. En livgiverska som med sin generösa kroppslighet omsluter den som närmar sig henne. En bättre metafor för sjukhusets läkande funktion är svårt att tänka sig.

Konstnären som mitt i livet bytte material och teknik, från måleri och grafik till tredimensionell skulptur, huvudsakligen i trä, visar sig ha kommit i en kongenial miljö med sin utställning hos Bror Hjorth. Han som likt husets herre tycks ha ägt en intuitiv känsla för materialets inneboende skulpturala möjligheter, har verkligen hamnat i rätt sällskap. Att utställningen dessutom ger generös plats åt hans formstarka grafik bidrar till att erbjuda något av en helhetsbild av ett mångsidigt konstnärskap. En målning ingår också i helheten, och ska något kritiseras vore det i så fall att man gärna hade velat se ett par exempel till på den genren av Renqvist.

Likt Bror Hjorth hade Torsten Renqvist en insikt om själva materialets egna kvaliteter. Hans sätt att sammanföra fragment och formdelar äger definitivt släktskap med den konstnär som kunde se fiolen växa fram ur ett stycke trä eller poeten Frödings ansiktsdrag ur ett annat trästycke. Kanske kunde man tala om en gemensam valfrändskap, ett slags händernas skapande gemenskap.

Det historiska perspektivet i Renqvists konst har ofta betonats, och i museets information talas det också om konstnärens närhet till historien liksom till naturen, något som också präglar hans formstarka grafik.

Fåglar är ett återkommande motiv, några fångade i flykten som horisontella spanare, andra fritt hängande över besökarens huvud. Livskraften hos dessa bevingade representanter för livet är påfallande, men konstnären har även valt att påminna om livets ändlighet även när det gäller fåglarna.

Att även människan är underkastad samma villkor synliggörs i ett par stora skulpturala verk, Mannen i buren och Natten, båda överväldigande gestaltningar av livets frånsida. Den desperat utsträckta handen i väggskulpturen Natten skapar en intressant kontrast till exempelvis Renqvists kända dansande par. Livsbejakelsen är dominerande, men hela tiden med insikten om att allt är underkastat samma villkor. I ljuset av denna insikt blir den stora varginnan med sina livgivande spenar en ännu starkare symbol för livstron som känns som det här konstnärskapets mentala grund.

Det mesta i Renqvists utställning när det gäller de skulpturala verkan är sammanfogat av naturfragment. Inga försök att dölja eller försköna hör hemma i Torsten Renqvists ovanligt ärliga estetik. Ett seriöst förhållningssätt till skapandet som stämmer väl men hans egen formulering om trähyndan: ”en slarvigt rest katedral”.

En katedral; ett heligt rum, utan några religiösa övertoner. Livet självt står för heligheten, och livet är också själva grundmotivet i snart sagt allt som visas i Bror Hjorths Hus i sommar. Ibland i form av en fågel, en anna gång en liten katt, och så den väldiga amman. Slarvigt? Nej, men storartat.