Ett av de mest användbara citat om konst jag känner till kommer från den svenska konstvetaren Gunnar Berefelts tunna folkliga bok ”Skönt – om konsten att förnimma” (1977) och beskriver betraktandet av konst som i grunden samma sak som ”den kanske slumrande” glädje man känner när man stampar sönder frasig januariskare.

Framför den fullmatade men till ytan lilla utställningen ”Translated patterns” på konsthantverksbutiken och galleriet Kaleido dyker Berefelts fras upp igen.

Konstnärsduon Greger Ståhlgren och Hannah Streefkerk arbetar bägge i ett gränsland som tangerar konsthantverket och har helt uppenbart hittat varandra i ett gemensamt uttryck som nästan rakt av illustrerar Berefelts tanke.

Artikelbild

| Gränsland. Greger Ståhlgren ”Trumpet”, trä, 75 cm hög.

Mitt på golvet ligger en söndersågad stol och två grenar på ett litet, lågt podium. Grenarna liknar varandra. Installationens namn är också ”Similarity”, men någonting skaver. Den ena grenen är bara en replika, tillverkad av den söndersågade stolen.

Helt artificiell, men ändå exakt. På väggen hänger ytterligare ett verk i samma tappning, och en bit bort står en grå böljande gren vars fot ser ut som en trumpet. Verken, som är av Gregor Ståhlgren, skulle kunna vara fångade i ett limbo av obestämbarhet. Men de är de inte. Tvärtom. De njuter i fulla drag av att vara mitt emellan.

Det ska vara roligt att se. Det är ledstjärnan också i Hanna Streefkerks arbeten. På en av det lilla gallerirummets väggar hänger ett femtiotal torkade löv i ramar. Vid en snabbtitt ser det ut som ett herbarium som rymt och klättrat upp på väggen. Men när man tittar närmare ser man att varje sprött löv bär spåret av en intervention i form av textilkonst. Några stygn lagar ett maskangrepp, en annan rad verkar fålla samman en naturlig sprickbildning. Vad vet jag?

Löven är allvarliga i all sin ömkliga fragilitet, men fyllda av lust. Det är alltså detta naturvänner känner när de tittar på träd, skulle jag kunna konstatera om det inte var så att jag redan tycker att det är en fullgod sysselsättning att glo på hängbjörkar och hasselbuskar.

Artikelbild

| Organiskt. Hannah Streefkerk, "Mended leaves", torkade lagade löv.

Den riktiga slutsatsen som förmedlas av ”Mended leaves”, som bladen mycket konkret heter, är kanske snarare att det är lika roligt att glo på konst som att glo på träd. Eller tvärt om, beroende på i vilken ringhörna man startar.

I ett par fyllor med många små fack, ”Cabinet of natural memories”, upprepar Streefkerk temat, men låter sina trådat annektera tickor, krabbklor, snäckor och andra naturföremål som man måste vara NO-lärare för att känna till istället.

Greger Ståhlgren och Hannah Streefkerk möts i ett slags konkretiserad hänförelse som garanterat kan lära dig mer än bokhandelns hela samling av mindfullness-litteratur.