En av svårigheterna med att vara konstnär är att på samma gång bevara och ständigt utmana och utveckla det egna uttrycket. Har man dessutom, som Annika von Hausswolff, slagit igenom stort med några enigmatiska bildserier blir utmaningen ännu större, om inte annat för att man plötsligt har en publik som märker om man stagnerar. Faller sedan dessutom också ett av fundamenten för ens skapande börjar det bli riktigt knepigt. För von Hausswolff blev nedläggningen av det klassiska företaget Polaroid 2008 så när en droppe som fick allt att rinna över – de snabba bilderna var sedan två decennier en etablerad del av konstnärens arbetsprocess och hjälpte henne att hitta fram till den bild hon sökte. Men istället för att lägga av började hon om. Det var helt enkelt inte möjligt att släppa ifrån sig det ”problemformuleringsprivilegium” som ett konstnärskap innebär.

I våras presenterade Annika von Hausswolff , med verk från det senaste decenniet, ett delvis nyfött konstnärskap på Hasselblad center i Göteborg, där en av nyheterna bestod i upphittade arkivbilder som bearbetats och överförts till emalj, ett nytt material som till mångas förvåning visade sig fungera utmärkt med konstnärens etablerade undersökande, ofta maktgranskande anslag.

Det är inte alltid en utställning rakt av låter sig översättas till en bok, men katalogen ”Grand Theory Hotel” lyckas ovanligt bra och ringar in en viktig period av förändring i ett av våra intressantare konstnärskap.

Artikelbild

Skiss. Ur boken "Ingegerd Råman" från bokförlaget Langenskiölds.

Måleriets grundförutsättningar står alltid i centrum av Sigrid Sandströms verk, som de senaste åren rört sig mot en större grad av abstraktion utan att helt lämna det antydda landskap som vanligen finns någonstans i de enskilda bildernas mentala kärna, om man nu kan tänka sig en sådan. I ”The Site of Painting” bjuder Sandström på ett rikt urval av de senaste årens målningar, som ofta binds samman av raka streck och x-former som på ett tydligt sätt är skapade med hjälp av maskeringstejp och som gärna kontrasterar mot ett mer hämningslöst underlag i en lockande kollision mellan struktur och kaos. En mycket fin soffbordsbok att försjunka i.

Ett tydligt fokus har också fotografen Annica Karlsson Rixon, som i mer än tio år har låtit sitt konstnärskap (och sin akademiska forskning) kretsa kring ryska queermiljöer, där situationen under samma period gått från dålig till katastrofal. ”At the Time of the Third Reading” samlar bilder från ett kvinnoläger som arrangerades på en ö i närheten av St Petersburg ungefär samtidigt som Putin undertecknade den hårt kritiserade lag som förbjuder information om icke-heteronorma sätt att leva. Med små klungor av tält, regnbågsflaggor och lägerliv kunde bildserien gestalta ett separatistiskt rum av frihet. Men de höga tallarna som binder samman alla motiv blir också ett galler som talar om utsatthet. Den relativa frihet som lägerdeltagarna upplever är helt beroende av att de våldsamma högerextremisterna, som i allt högre grad sanktioneras av staten, inte vet var de håller till. Men Annica Karlsson Rixons bilder bär ändå hopp i kraft av manifestera ett motstånd och den tajta sviten antar formen av en mycket viktig politisk robinsonad.

Annica Karlsson Rixons bilder kommer dessutom att behålla en relevans, eftersom de inte nöjer sig med ett brännande politiskt innehåll, utan också besitter formella kvaliteter. Detsamma kan sägas om den mångsidiga textilkonstnären Maria Adlercreutz mest kända verk, som trots sin direkta anknytning till 70-talets proteströrelse mot kriget i Vietnam i jämförelse med mycket annat som skapades i tiden känns utomordentligt aktuella – och då inte bara på grund av mänsklighetens olyckliga benägenhet att ständigt upprepa sina misstag. Adlercreutz vävar, oberoende om de visar FNL-hjälten Le Thi Rieng, ett halvabstrakt landskap eller religiösa symboler har dessutom ett dubbelt tilltal eftersom de alltid är ett resultat av den målmedvetna aktivism som det senaste årtiondet äntligen lyckats lyfta in textilkonsten i ett sammanhang där den bara ses som en teknik bland andra. ”Maria Adlercreutz, Väverska – mellan mörker och ljus” är den första monografin om denna viktiga pionjär. Ett litet praktverk som bär potentialen att få dig att se på den där ärvda julbonaden med en ny blick.

Ett praktverk om en pågående kanonisering är också ”Ingegerd Råman”, som utgavs för första gången för något årtionde sedan och i år, lagom till en stor sommarutställning på Kulturhuset Stadsteatern, kom i en mycket vacker nyutgåva som i Patric Leos eleganta form blir kongenial till den allt mer folkkära formgivarens arbete. Råman är aldrig komplicerad, men alltid komplex. Det spelar ingen roll om uppdragsgivaren är ett litet specialiserat glasbruk eller en multinationell möbeljätte. Få nulevande formgivare personifierar som Råman den något missbrukade sentensen ”vackrare vardagsvara”.

Vackrare vardagsvaror är för övrigt exakt vad Håkan Hellström sysslar med, trots att han strängt taget inte är formgivare. Men att som Hellström förvandla sig till en artist som fyller gigantiska arenor och älskas av alla och ändå lyckas behålla åtminstone en vag känsla av jordnära indie är faktiskt ungefär som att sätta form på ett, säg, ovanligt lyckat set av bestick. Den mastodonta ”Håkan Hellström –Sjung ditt liv” samlar Alla Hellströms låtar med föredömliga ackordanvisningar och kommer säkerligen att bli något av en plåga på otaliga efterfester, men kvalar också med näppe in som en konstbok eftersom musiken har sällskap av Marcus Erixons fotografier, som dessutom har fått lustfyllda tillägg av Carl Johan De Geer. Tillsammans formulerar de båda bildskaparna faktiskt en ganska rak poetik av det som är artistens storhet. Den förstnämnda med ett frossande i konsertbilder och Håkan-relaterade Göteborgsvyer som lever upp till en djupt romantisk rockmyt, och den senare med en gnutta färgglad galenskap som gör att myten inte drunknar i sin egen romantik.

Med den svårt fängslande berättelsen om botanikern JMG Paléens upptäckt av en mystisk parallellvärld i ”Kullahusets hemlighet”, som består av både text och bild, fick Uppsalakonstnären Sten Eklund (1942-2009) i början av 70-talet ett litet genombrott som i finsmakarkretsar aldrig riktigt har gått över. Med texter, akvarellerade etsningar och diverse objekt byggde Eklund med ett gigantiskt allvar en sf-doftande berättelse om en plats där gravitationens regler inte tycks gälla. Nyutgåvan av Eklunds verk, där Torsten Ekboms och Ulf Lindes texter kompletterats av en fin nyskriven essä av Lotta Lotass är avgjort en av årets bästa konstböcker.
Fram tills strax före jul visades dessutom en liten men naggande god utställning på Östermalmsgalleriet Bel´Art, där några blad ur Kullahus-sviten har sällskap med några fantastiska glasmålningar där Eklund på ett helt eget sätt samplar Marcel Duchamp.
Personliga problem gjorde att Eklund aldrig riktigt förmådde förvalta sitt genombrott. Hade ödet velat annorlunda hade han blivit ansedd som en av de främsta i sin generation.