Jag har klagat oändligt mycket på eländiga överhängningar av det svåra, lilla rummet på Galleri 1. Men väl använt är det faktiskt riktigt tilltalande med sin direkta överskådlighet.

När jag ser Kajsa Haglunds sparsmakade ”Kom igen Goliat”, som med fyra inte allt för stora objekt får en fin balans i rummet, sörjer jag nästan att galleriet ska byggas ut.

En marmorerad slangbella på en piedestal står i centrum och utgör tillsammans med en hjärna i en liten glasburk utställningens titelverk

Artikelbild

| "Vakna och beredda", installation av Anna Liljas.

Installationen griper förstås tag i Bibelberättelsen om Davids kamp mot bjässen, men lyfter fram den ofta glömda aspekten att kampen också stod mellan en beväpnad och en obeväpnad kombattant.

Verket formulerar en rimlig kritik av vår fallenhet att betrakta krig och strider på ett alldeles för svartvitt sätt. Och konstaterar att vi bygger monument över den vinnande sidans berättelser.

Lika sammanhållet är det på Å-huset, som Anna Liljas fyllt med teckningar och skulpturala dockor. De stora teckningarna fungerar oväntat bra i de än mer svårhängda rummen och berör maskeradens möjligheter till flykt och omformulering av det egna jaget.

Teckningarna omger en människogestalt som närmar sig naturlig storlek och ser märkligt levande ut, sin relativt höga abstraktionsgrad till trots. Gestalten, ”Vi bär på alla våra åldrar”, är gravid och håller sig om magen och blir ett slags resonanslåda för de skira teckningarna på väggarna.

Rummet intill upptas av installationen ”Vakna och beredda”, som består av ett fyrtiotal mindre dockor ställda i två grupper mot varandra. Dockorna ser ut som gurleska tanter i färd med att utmana varandra, kanske i en dansant flashmob, kanske i ett regelmässigt slagsmål.  Ett roligt verk där tanterna med eftertryck slår sig ut från sin, fortfarande, löjligt undanskymda samhällsvrå.

På Galleri Strömbom är Ann Frössén på återbesök med sitt eviga utforskande av hav och vattens rörelser. Också här är rummet utomordentligt tajt. Två stora akrylmålningar stormar mot varandra på var sin vägg, och i resten av rummet ger kalejdoskopiska kollage som utgår från havsbilder olika accenter.

Det finns något mycket vilsamt över Frösséns repetitiva, nästan besatta men ändå återhållsamma betraktande av det vilda vattnet, som är så bekant men ändå på något plan alltid förblir främmande.