När Stiftelsen Anna-Lisa Thomson Till Minne för ett år sen firade sex verksamma decennier bjöd Uppsala konstmuseum på en utställning som samlade många av stiftelsens tidigare stipendiater och därmed slog fast att stipendiet faktiskt har haft betydelse och trots perioder av överdriven försiktighet i stora drag har uppmärksammat rätt konstnärer. Stipendiet, som alltså delas ut till en kvinnlig nyutexaminerad konstnär på väg in i yrkes­livet, har rent av blivit en av de där tysta institutionerna som utan att märkas särskilt mycket driver svenskt konstliv framåt – det är i varje fall ett påstående som har en hyfsad täckning, om man nu känner sig dragen mot den lite bombastiska trumman.

Förväntningarna är alltså relativt högt ställda inför årets stipendiatpresentation och även om farhågorna om motsatsen inte varit särskilt stora är det skönt att genast konstatera att stipendiejuryn har valt årets kvartett med samma fingertoppskänsla som har präglat de senaste åren. Kanske är årets kvartett rent av ett utropstecken. Klart är i varje fall att Maria Andersson, Sara Anstis, Chiara Bugatti och Aleksandra Jarosz Laszlo alla står för var sitt lovande uttryck och dessutom möts i en utställning som, trots ett begränsat format, blir en ovanligt välbalanserad helhet.

Det senaste decenniets vurm för skirt men skickligt föreställande måleri med tydligt narrativa inslag skulle kunna fungera som en beskrivning av Aleksandra Jarosz Laszlos arbete, som med stor känslighet griper tag i stora myter om genus, historia och identitet. De fem bilder som visas i presentationen innehåller folkhemsromantiska Karin Larson-miljöer i olja och akryl med inslag av poetiskt svävande grafit ger en helhet där lager på lager antyder tid som förflutit och lämnat spår efter sig. Ibland skulle detaljerna kunna vässas ytterligare ett snäpp, men sedan är ett ordentligt genomslag helt klart inom räckhåll. Ett stort mörkt landskap som för ihop (vad som i alla fall borde vara) historiens häxprocesser med en orationell vargskräck sticker ut med en offensiv dramatik.

Artikelbild

Textil. Av Marja Gräset Andersson.

Aleksandra Jarosz Laszlos måleri delar rum med Chiara Bugattis betydligt mindre konkreta installation ”Mundo Perdido”, som genom återskapade detaljer från ett Maya-tempel, kopierade satellitbilder och skulpturala byggstenar försöker famna en ännu äldre historia. Här når artikuleringen inte längre än till en dov harkling, men mötet mellan det exaktare och det mer abstrakta gör att rummet känns ovanligt genomtänkt för att vara en stipendiatpresentation.

Detsamma gäller faktiskt också utställningens andra sal, där Sara Antis kroppsliga, på en gång explicita och amorft undanglidande kolteckningar samsas med Maria Anderssons rätt så fantastiska objekt av färgade lin- och jutetrådar. Ett av objekten, en stor ballong- eller svampliknande konstruktion, griper dessutom kongenialt tag i både färger och linjer som finns i rummets golv, och ger ett bestämt platsspecifikt intryck, trots att verket inte är skapat för rummet.

Som en pendang till stipendiaterna presenterar Uppsala konstmuseum också utställningen ”På liv och död”, som i ett antal bildvävar och en hel del skissmaterial som spänner över nästan fyra decennier sammanfattar textilkonstnären Marja Gräset Anderssons karriär. Idén är inte tokig. Konstnären är något av en mästare på att få fram den uråldriga teknikens mest expressiva kvaliteter. Tyvärr blir det alldeles för trångt på väggarna.

Det går visserligen att njuta av Gräset Anderssons ganska hämningslösa material­möten och appliceringar, men det lilla och ganska svåra rummet, längst in i Konstmuseets lokaler, gör inte verken rättvisa. De hade avgjort varit värda en bättre presentation.